Great expectations!

Nej, jag har inte läst Dickens, utan de höga förväntningarna gäller delar av arbetsveckan som jag kommer spendera med utsikt ungefär som den till höger.

Tjänsteresor med tid på tåg eller väntan på flygplatser är numer min favoritstund för läsning men på resande fot är inbundet strängt förbjudet (enligt mina egna principer) så fina men tunga Presidentens hustru får tyvärr stanna hemma. Med mig tar jag i stället Smaken av Muriel Barbery och så tröstar jag mig med att bo mitt emot en kvällsöppen Waterstones. Jag skulle bli förvånad om inte Gillian Flynn's Dark Places som Fiktiviteter skriver om i dag får följa med tillbaka från London!

GIFF

Helgens filmer på Göteborgs Filmfestival var en som jag hade otroligt höga förväntningar på, en debutant som jag inte trodde varken bu eller bä om och en som jag på förhand trodde att jag inte skulle gilla.

Det började med Black Swan, om begåvade men sköra Nina som drömmer om att bli första ballerina i sitt kompani. Men när hon äntligen landar rollen både som den vackra vita svanen och hennes elaka syster i en modern uppsättning av Svansjön pressas hon närmare och närmare gränsen för vad hon klarar av att hantera.

Jag var i förväg fundersam över skådespelarvalen Mila Kunis och Winona Ryder, som aldrig varit någon favorit. Jag är fortfarande ganska likgiltig över Ryders roll som före-dettingen Beth men som den udda karaktären i gruppen, den frigjorda Lily funkar Mila Kunis absolut. Och Natalie Portmans väg till Oscarsstatyetten borde vara tämligen ohotad. Hon är nämligen alldeles fantastisk.

Just balettvärlden är en tacksam miljö att använda för att skildra hur jakten på perfektion kan skapa en ångest som tar de starkaste uttryck. Darren Aronofsky gör med skräckfilmsliknande effekter Black Swan till en oerhört intensiv och suggestiv film. Det finns en del briljanta scener som jag tänker på om och om igen. 4+
-----------------------------------

Österrikiska Barbara Eder har låtit sig inspireras av åren som utbytesstudent i Texas och resutatet blir hennes långfilmsdebut Inside America. Vi träffar några ungdomar i ett samhälle nära den mexikanska gränsen där invandringen har påverkat dem alla på ett eller annat sätt. "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Typ. Det är realistiskt och bitvis gripande men i slutändan precis som jag förväntade mig, varken bu eller bä. 2+

-----------------------------------

Tredje filmen blev den stora överraskningen då jag bänkar mig framför The King's speech med en bild klart uppmålad framför mig efter att ha sett en tråkig trailer: Brittisk hertig med talfel, Colin Firth överdrivet hyllad för rollen som nämnda hertig, talpedagog, motgångar, fint slut, jada-jada-jada. Fin, visst, men inte min typ av film. Ungefär så.

Efteråt känner jag: Brittisk hertig med talfel, helt OK att Colin Firth hyllas för rollen som nämnda hertig, talpedagog, motgångar, fint slut, jada-jada-jada, men så varmt, roligt och intressant! Bäst av alla är Geoffrey Rush som australiensiska talpedagogen Lionel Logue. Hurra, hoppas han vinner många pris för bästa manliga biroll i år! 4

Allt som allt en mycket bra biohelg med både infriade förväntningar och omkullkastade förutfattade meningar, det finns något befriande med båda två.

Tiden går

Den 25 januari 2009 föddes den här bloggen, från början med avsikten att vara en dagbok över filmer jag sett, böcker jag läst och konserter jag upplevt, men det blev visst lite annat på vägen också.

I den uppsjö av så kallade vardagsbloggar som fanns tog jag namnet …and then there was Beatrix som antyder att detta är ännu en i raden. Men den är min och jag är glad att den finns och i dag firar 2 år!

Sharp Objects

Efter att en andra flicka på kort tid hittas mördad i småstaden Wind Gap skickas journalisten Camille Preaker till sin hemstad i Missouri för att bevaka utredningen. Att Camille inte mår speciellt bra och gruvar sig för det första besöket i hemstaden på 7 år framgår med all tydlighet. Samtidigt som hon jagar det stora scoopet för sin arbetsgivare i Chicago ska hon helskinnad klara av samvaron med sin dysfunktionella familj och vänner från förr. Bokstavligt talat helskinnad, eftersom Camille sedan unga år dämpat sin ångest genom att skära sig själv, och ångest och smärta finns det gott om i Wind Gap. Det är inramningen för Gillian Flynns debut Sharp Objects från 2006.

Hur tydligt jag ser en boks miljöer och karaktärer framför mig är så klart en av de viktigaste faktorerna för hur mycket jag gillar den. Antalet gånger jag vill hoppa in i handlingen och agera är en bra bedömning av det engagemang den väcker. De bästa böckerna behöver inte nödvändigtvis vara fyllda av karaktärer jag älskar, bara jag känner något för dem.

Sharp Objects plockar höga poäng på båda dessa kriterier. Flynn beskriver framför allt karaktärer på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte bilda sig en uppfattning om dem. Jag ser också Wind Gaps kvarter, barerna i utkanten av staden och Camilles barndomshem i kolonialstil tydligt framför mig. Inte förvånande läser jag att Gillian Flynn även jobbat med filmmanuset till Sharp Objects, för det är så jag läser den, men tydliga bilder som ur en film framför mig.

Jag har inte någon erfarenhet av den amerikanska mellanvästern, men att vara den som lämnar en småstad vet jag mycket om. Flynn ägnar en hel del uppmärksamhet åt Camillas svårighet med att vara en hemvändare, att hantera rollerna från high school, få folks förtroende och undvika deras förakt över att hon numera är en utomstående. Det gör att det är så mycket mer än svaret på vem som är mördaren som är spännande i den här boken.

Mitt fösta möte med Gillian Flynn var mycket positivt och jag ser fram emot att läsa Dark Places också. Det här blev första boken i Alfabetsutmaningen.

Helgens roligaste läsning...

...var programmet till Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag älskar att botanisera i det digra utbudet. Jag har säkrat biljetter till Black Swan för vilken Natalie Portman fick en Golden Globe i natt. Sedan ska jag som vanligt planera in den där perfekta blandningen mellan storfilmer, debutanter och dokumentärt. Den 28 januari drar det i gång. Det ska bli så kul!

Tematrio - Inledningar

"It was the best of times, it was the worst of times" måste vara den mest klassiska och välciterade inledningen eftersom den har fastnat trots att jag inte läst Dickens A tale of two cities. Tematrion hos Lyran handlar i veckan om inledningar jag tycker är minnesvärda!

1. "Jag vaknar till dånet av en flygplansmotor och känslan av något varmt som rinner nerför hakan. Jag lyfter handen och känner på ansiktet. Mina fyra framtänder är borta, jag har ett hål i kinden, min näsa är knäckt och ögonen nästan igensvullna." Början av James Frey's semi-biografiska Tusen små bitar drabbade mig omedelbart, jag blev både illamående och nyfiken. Vad var det egentligen som hade hänt?
2. "Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. Han hade faktiskt varit död i tio dagar innan de hittade honom". Donna Tartt låter oss i Den hemliga historien få en viktig bit information redan i början av den 700 sidor långa boken. Jag vet alltså vad som kommer att hända men inte varför och läsningen blir helt annorlunda än om jag inget vetat om det som skulle bli Bunnys öde. Bra grepp!
3. "Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten ur gräsmattan. Hon blev inte rädd. Men vaksam. Nu hörde hon att det var en bilmotor på låga varv." Kerstin Ekman skapar genast en mystisk stämning och med korta meningar och detaljerad miljöeskrivning får hon i alla fall mig intresserad av vem som berättar och vad det är hon vaknar av mitt i natten i Händelser vid vatten.

6 x fiktiva förälskelser

Utmaningen för veckan, som jag hittar hos Sara på Glory Box, är att lista 6 fiktiva ungdomsförälskelser. Sicken nostalgitripp! För mig blir det några av de riktigt tidiga förälskelserna. Jag kommer mycket väl ihåg känslorna och en del val är mycket märkliga, men here we go:

• När jag var liten i slutet av 70- och början på 80-talet visades fortfarande Errol Flynn filmer. Han blev min första fiktiva förälskelse som Kapten Blod, läkaren som döms för förräderi, säljs som slav och slutar som en slags havets Robin Hood.

• Ett av de mest söndertummade seriealbumen hemma var Den Siste Mohikanen då jag älskade äventyret och spejaren Falköga som vuxit upp som indianen Uncas halvbror. Deras mod och lojalitet då de hjälpte systrarna Cora och Alice fick jag aldrig nog av.

• Jag var lätt besatt av C.S. Lewis serie om Narnia när jag var liten och favoriten var Häxan & Lejonet som nästan alltid fick följa med hem från biblioteksbesöken i tätorten. Det var Aslan som var min store hjälte och favorit och scenen med honom bunden på stenbordet är något av det sorgligaste jag vet.

• En bad boy som 1986 blev en stor förälskelse var Ham Tyler i V. Den där karaktären som fast han var på de godas sida gärna slängde käft med hjältarna och pucklade på helylle Donovan och var allmänt rå men hjärtlig. Älskar'n.

• 1987 var det omöjligt att vara tonårig jazzdanstjej, gå på Dirty Dancing med sin bästis och inte bli över öronen förälskad i Johnny Castle. Omöjligt. Jag smått föraktade alla roller Patrick Swayze gjorde efter det, för ingen kunde någonsin mäta sig med Johnny.

• Min kärlek till tv-serier fortsatte under nittiotalet med Twin Peaks, Party of Five och framför allt en av mina favoritserier genom tiderna, Arkiv X. Där var det inte spooky Mulder som blev min fiktiva älskling utan den ständigt lojale och i hemlighet hjälpsamme assistant director Walter Skinner. Vi håller på att se om serien och Skinner väcker fortfarande mina varmaste sympatier.

Det var mina bekännelser! Karaktärer som Pacey Whitter, Logan Echolls och Josh Lyman platsar inte eftersom jag var närmare 30 då jag blev förälskad i dem, men de är ändå värda ett hedersomnämnande.