I påsarna från Bok & Bibliotek

En skön helg efter en usel vecka avslutades med ett besök på bokmässan tillsammans med två kompisar. Förutom kaffe och länge-sedan-prat med tjejerna blev resultatet:
· Varför mördar man sin dotter - Güngör/Dervish
· Halva liv – Mats Strandberg
· Tre sekunder – Roslund/Hellström
· Bokhora Album

Jag är mycket nöjd och förväntansfull, men högen av olästa böcker växer och växer för jag läser inte direkt ut i samma takt som jag köper in. En vecka under ett parasoll skulle göra under för spända axlar, påsar under ögonen och olästa-böcker-högen.

Usel

Eftersom det finns en viss Murphy som gärna lägger sig i mitt och många andras liv i tid och otid var jag visserligen förberedd på att de två mest stressiga veckorna på mitt jobb i år, ja kanske någonsin kommer att vara från den dagen M börjar jobba och två veckor framåt, dvs. lillemans första veckor på förskolan. Att vara förberedd fick mig ändå inte att känna mig mindre usel. Usel på morgonen när jag lämnar en ledsen lilleman, usel när jag kommer in till jobbet vid halv nio fast jag är van vid att börja sju, usel på eftermiddagen när jag kommer hem sent med huvudvärk och snurrig av förvirrade jobbtankar. Allt som kan strula på jobbet strular, hård- som mjukvara. Jag tar inte en kafferast, normal lunch eller knappt frisk luft på två veckor. Usel, usel.

Belöningen kom i fredags när vi mot alla odds levererat det vi skulle leverera, gratulationerna börjar strömma in från runt om i organisationen och jag vid halv tre bestämmer att nej, nu kan allt annat vänta till måndag och jag går och hämtar lilleman. Hans glada min, kramar och lycka när både mamma och pappa dyker upp denna soliga fredagseftermiddag är obetalbar. En timme i trädgården spanandes på sniglar var den bästa medicinen för allt uselt att rinna av, i alla fall för den här gången.

Dirty Dancing

Det blev gråt i soffan i går kväll igen, nu framför Dirty Dancing. Inte bara för att Patrick Swayze gått bort utan för att den väcker så många minnen och jag älskar fortfarande den filmen. Det var den första filmen jag och min bästis gick och såg ensamma på bio. Vi var trettonåriga jazzdanstjejer och kom ut från den lilla salongen på Röda Kvarn, som landsortsbion så klart hette, fullkomligt knockade.

År efter år, visning efter visning, håller den fortfarande i mina ögon. Först hade jag den inspelad på VHS i tveksam kvalitet. Numera har jag den på DVD och sitter ändå och ser den när den går på tv. Om jag har sett den 25 gånger har M väl suttit igenom 3 visningar så igår gav han upp och jag kunde helt ostörd stilla snyfta till en av mina favoritfilmer genom tiderna. I kväll ska jag och bästisen gå på bio igen, men oavsett vad det blir för film kommer det aldrig kunna bli samma upplevelse som den där vackra dagen -87 då vi stapplade ut ur biomörkret med känslan av att även vi hade haft the time of our lives.

Att gråta en skvätt

Torsdag kväll. Det är lugn och tyst, undanplockat. Med en stor kopp te sjunker jag ner i soffan och ser den danska dokumentären ”Jag och min familj” på SVT. Sara, 10 år videofilmar och berättar om sin familj, sin vardag som domineras av att leva med en handikappad syster. Detta ett barns perspektiv på en gripande familjesituation är fantastisk. Jag lipar lite i soffhörnan. I smyg. För jag är en smyggråtare till TV- och film.
– Gråter du?
– Ne..(snörvel)..j
Jag har aldrig förstått varför jag förnekar det uppenbara, men jag tror det är för att jag inte vill bli tröstad, då gråter jag ofta ännu mer. Jag vill bara sitta i fred och fälla en tår över prisutdelningar på VM och OS, en banal återföreningsscen i en film, eller i det här fallet, över Saras hjärtskärande skildring av sin systers och därmed sitt eget öde.

Accessoarer

Jag har aldrig varit mycket för bling-bling. Det enkla, fina halsbandet från Barncancerfonden sitter på i vått och torrt, men däremot har jag en nyfunnen passion för armband, det är i princip mina enda accessoarer. Örhängen är ju så opraktiskt med en 1,5-åring hemma (aajjj). Två favoriter just nu är mitt tennarmband jag fick i present i somras och ett brunt/turkost som är en gåva till mig själv.

Nina Sthlm
Irkas

Varmast om hjärtat ligger dock det smala skinn/tennarmband som jag fick en jul för många år sedan. Min pappa sjukpensionerades och aktiverade sig bl.a. med en skinnsömnadskurs och döm av min förvåning när jag öppnar ett paket med ett litet armband som han knåpat ihop med sina skogshuggarhänder. Bättre present kommer jag aldrig kunna få, varken ur känslomässig- eller överaskningssynpunkt. Pappa och smycken alltså. När jag tog studenten fick jag en guldring av föräldrarna. Knorrade lite och sa att jag använder ju aldrig smycken. ”Det blir väl folk av dig också någon gång” svarar skogshuggarpappa, som hade haft på sig sin egen vigselring i max ett dygn i början av 70-talet. Min ring satt på varje dag i flera år och jag tror minsann att det blev folk av mig med.

Back to normal

Vi har sett klart på första säsongen av Arkiv X och Dexter säsong 2 så för tillfället har vi ingen bra kvällsserie att sjunka ner i soffan framför. Jag är rätt trött när lilleman äntligen somnat att hjärnan inte orkar med speciellt mycket, just nu bara en Peter Robinson deckare. M har fått hem ”Call of Duty” och där kan man tala om att hjärnan inte behöver jobba. Det låter klick-klick, smatter- smatter, pang-pang. Ibland pratar han. Då säger han saker som ”Fan, jag sprängde mig själv”. Nä, nu får vi ta en sväng till Movieline och inhandla lite höstserier.

I helgen såg vi "Zach and Miri make a porno". Den var sådär. Störd, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men nja, den framkallade inte samma fniss som liknande pubertala komedier i ”Seth Rogen kategorin”.

Nu är jag nyfiken på "True Blood" som börjar på SVT i kväll!

Vilken sjuk vecka

Lördag kväll: Räkor & vin, tjejfest, Madonna på Ullevi, dans och tjo och tjim. Riktigt roligt!
24 timmmar senare: Liggande i soffan med feber, frossa och värk. Yes, influensan som M och lilleman hade veckan innan kommer som ett brev på posten och jag blir hemma från jobbet. I fem dagar. FEM. Det tror jag inte har hänt under hela mitt yrkesliv. Med det inte sagt att jag inte varit sjuk, bara att jag inte brukar stanna hemma från jobbet. Fy mig. Denna gången lyssnade jag verkligen på min kropp och tog till mig råden som skickats ut på jobbet om att inte komma tillbaka för tidigt och smitta andra, men jisses vad det tog emot. Och att vara hängig med en pigg 1,5 åring hemma är inte alls optimalt. Konstigt nog förstår han inte att rösten inte bär för att läsa 50 sagor per dag eller att mamma måste få ligga en stund under en filt, dricka varm svartvinbärssaft och titta på gamla Top Model och Project Runway avsnitt. I hans ögon är jag bara lat.