Accessoarer

Jag har aldrig varit mycket för bling-bling. Det enkla, fina halsbandet från Barncancerfonden sitter på i vått och torrt, men däremot har jag en nyfunnen passion för armband, det är i princip mina enda accessoarer. Örhängen är ju så opraktiskt med en 1,5-åring hemma (aajjj). Två favoriter just nu är mitt tennarmband jag fick i present i somras och ett brunt/turkost som är en gåva till mig själv.

Nina Sthlm
Irkas

Varmast om hjärtat ligger dock det smala skinn/tennarmband som jag fick en jul för många år sedan. Min pappa sjukpensionerades och aktiverade sig bl.a. med en skinnsömnadskurs och döm av min förvåning när jag öppnar ett paket med ett litet armband som han knåpat ihop med sina skogshuggarhänder. Bättre present kommer jag aldrig kunna få, varken ur känslomässig- eller överaskningssynpunkt. Pappa och smycken alltså. När jag tog studenten fick jag en guldring av föräldrarna. Knorrade lite och sa att jag använder ju aldrig smycken. ”Det blir väl folk av dig också någon gång” svarar skogshuggarpappa, som hade haft på sig sin egen vigselring i max ett dygn i början av 70-talet. Min ring satt på varje dag i flera år och jag tror minsann att det blev folk av mig med.