Eftersom det finns en viss Murphy som gärna lägger sig i mitt och många andras liv i tid och otid var jag visserligen förberedd på att de två mest stressiga veckorna på mitt jobb i år, ja kanske någonsin kommer att vara från den dagen M börjar jobba och två veckor framåt, dvs. lillemans första veckor på förskolan. Att vara förberedd fick mig ändå inte att känna mig mindre usel. Usel på morgonen när jag lämnar en ledsen lilleman, usel när jag kommer in till jobbet vid halv nio fast jag är van vid att börja sju, usel på eftermiddagen när jag kommer hem sent med huvudvärk och snurrig av förvirrade jobbtankar. Allt som kan strula på jobbet strular, hård- som mjukvara. Jag tar inte en kafferast, normal lunch eller knappt frisk luft på två veckor. Usel, usel.
Belöningen kom i fredags när vi mot alla odds levererat det vi skulle leverera, gratulationerna börjar strömma in från runt om i organisationen och jag vid halv tre bestämmer att nej, nu kan allt annat vänta till måndag och jag går och hämtar lilleman. Hans glada min, kramar och lycka när både mamma och pappa dyker upp denna soliga fredagseftermiddag är obetalbar. En timme i trädgården spanandes på sniglar var den bästa medicinen för allt uselt att rinna av, i alla fall för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar