fredag 11 februari 2011

Smaken

Finsmakaren och matkritikern Pierre Arthens är svårt hjärtsjuk och kommer att dö. Han vet det, hans familj och grannar också. Inför det faktumet är några splittrade, men det är inte många som kommer att sörja den känslokalla och egoistiska Arthens. På sin dödsbädd ligger han och funderar på den perfekta smaken, något han har på tungan men inte kan komma på. Han letar i sitt eget medvetna och tar oss med på smakresor i farmoderns kök, till barndomens semestrar i Nordafrika och små och stora krogar runt om i världen.

Muriel Barberys debut Smaken från 2000 är rena matporren. Detaljerna i beskrivningen av måltider och smaker vet inga gränser och får mig att fundera mycket över Barberys egna intressen. Att hon brinner för filosofi står klart när man läser fina Igelkottens elegans och om hon inte fejkar väldigt bra är även mat ett kärt ämne.

Men där uppföljaren lät oss komma huvudpersonerna in på livet naggar Smaken bara Pierre Arthens i kanterna. Hans passion för livets goda är konsekvent, han har många fina minnen från sin barndom och kan njuta av att umgås med okända på en bykrog, men sin egen familj kunde han inte bry sig mindre om. Jag vill veta mer, veta varför han gör sina val och vad mer som format honom. Men på 145 sidor hinner Barbery inte utveckla så mycket. I stället ger hon oss en välskriven liten godbit med maten i fokus och då är 145 sidor alldeles lagom. Jag är behagligt mätt.

Just nu bor Muriel Barbery i Japan där hon skriver på sin tredje roman. Kan vi misstänka att den kommer utspela sig i en annan miljö är 7 Rue de Grenelle, Paris?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar