Att det här inte blev en större cirkus är helt otroligt.
Scene: Onsdagkväll 22.45, mörkt sovrum, fönster på glänt med nedfälld persienn, ett barn sover sött i en spjälsäng. Enter: the mother. Sedan utspelar sig följande:
Jag ska ställa en vattenflaska till lilleman på fönsterbrädan. Det är trångt mellan vår säng och fönstret så jag står lite på snedden när jag hör ett fladdrande mot persiennen. Betydligt större än en fjäril, men mindre än en fågel hinner jag tänka samtidigt som jag drar lite i snöret till persiennen eller rättar till en blomkruka, jag minns inte riktigt för i nästa sekund faller detta något ner på min fot. Duns.
Något av kännbar tyngd fladdrade nyss i fönstret men finns nu på min fot. Min son sover vid fotändan av sängen där jag står inkilad. Får inte skrika, får inte skrika. Kan inte hoppa, kan inte komma bort. Ett kraftigt ryck med foten befriar mig visserligen från tingesten men gör också att hälen nu har en mindre fraktur av mötet med den hårda sängramen. Så fort det går sidledes tar jag mig bort från fönstret, samtidigt som mitt inre är fyllt med ”IIIIIIIIOOUHHHHH FY FAAAN VAD VAR DET DÄR”.
Helt tyst lär jag ju inte ha varit för jag ser i ögonvrån hur lilleman börjar ställa sig upp i sängen. Gör snabbt prioriteringen att hans omsomnande är viktigast och tack vare vattenflaskan i fönstret tar det mindre än en minut. Något är dock fortfarande kvar i rummet, det fladdrar igen. Lyckligtvis kommer M in och jag kan inta min plats under täcket för att istället väsa ordrar. – Titta efter! – Öppna! – Få ut! Han står hjältemodigt med en flugsmälla vid det nu vidöppna fönstret en stund. Vi hör inget mer ljud och drar ner persiennen igen. End scene.
Jag är övertygad om att jag nästan blev Batwoman igår kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar