It takes two

Jag är full av beundran för ensamstående föräldrar. Jag skulle aldrig klara det. Som i natt då en efter-spruta-hängig lilleman vaknade en gång i halvtimmen, tokledsen. Att kl 03.00 ge en Alvedon SUP till en liten älskling som gallskriker och ormar sig kan inte gå med två händer. Det är inte enbart därför jag är glad att vi är två, men vid de tillfällena jag blir påmind om det. När jag sedan demonstrativt får kalla handen när jag kommer hem på eftermiddagarna och vill kramas eller när han störtgråter för att pappa går på toaletten vill jag ha honom för mig själv igen. Eller funkar det att viska "Mamma är bäst" i hans öra när han somnat?