Argo - eller Det var på håret

I november 1979 nådde det Iranska folkets demonstrationer mot USA's stöd för den störtade shahen sin kulmen. Den amerikanska ambassaden i Teheran stormades vilket ledde till ett 444 dagar långt gisslandrama och en diplomatisk kris mellan de två länderna. Men 6 ambassadanställda lyckades fly och höll sig gömda i månader, bland annat med hjälp av svenska, men framför allt kanadensiska diplomater innan en räddningsaktion utan motstycke iscensattes.

The "canadian caper" är den sanna och fascinerande historia som filmen Argo bygger på. Filmen, och Ben Affleck som regisserar, producerar och spelar huvudrollen har under galasäsongen nått stora framgångar och fick både en Golden Globe och Oscar för bästa film.

Självklart är filmversionen något omgjord och dramatiserad för att passa formatet och funka i två timmar men jag gillar hur man lyckas göra den spännande och nervig. Den makalösa Hollywoodbluffen som skapades som täckmantel för fritagningen är fantastisk och framför allt 70-tals scenografin. Hår, mustascher, glasögon, skjortsnibbar och färgerna allt känns helt autentiskt, love it!

Mina invändningar har med spänningsmomenten att göra, för ett nervigt moment x 2 blir dubbelt spännande, ett tredje kanske funkar, men för många "nära ögat" sekvenser blir inte automatiskt 10 ggr bättre, tvärtom. För mig blir spänningen snarare komiskt.

Jag är helt klart underhållen, men nej, jag håller inte med om att detta var förra årets bästa film. Men based on a true story med amerikanska hjältar är så politiskt korrekt det kan bli och jag förstår att Holllywood älskar den. (3+)

Tårarna, snart kommer tårarna

På tal om Oscar - hos Fiffis Filmtajm hittade jag inför Oscarsgalan en massa klassiska Oscarsklipp och tacktal som fick mig att sitta och storgråta mitt på blanka förmiddagen. För så'n är jag.

Att jag den senaste tiden har läst en hel del fantastisk litteratur som också rensat tårkanalerna gjorde mig kanske extra känslig för när jag kommer till klippet där Tom Hanks 1993 tar emot priset för sin roll som Andrew Becket i Philadelphia får jag pausa för att hämta näsdukar. Kommer du ihåg?

Februariblues? (men en himla massa bra film)

I Februari 2013 når jag botten med två inlägg sedan jag började skriva på den här sidan för 4 år sedan. Två. Ändå både läser jag och ser film, men formuleringarna kring dem saknas. Som tur är har jag numera har både en real-life bokcirkel och filmklubb där vi diskuterar friskt, det är ju faktiskt något som har förändrats i min kulturkonsumtion de sista två åren. Gemenskapen. Men jag vill inte överge min lilla logg, my own, my precious!

Så varför inte kicka igång Mars med något av det jag sett senaste tiden och som förra helgen uppmärksammades på Oscarsgalan?

 

Hela 11 nomineringar hade Berättelsen om Pi, vilket till slut blev 4 statyetter i de välförtjänta klasserna foto, visuella effekter och musik och så den prestigefulla, och enligt mig överraskande vinsten för bästa regi. Ang Lee i all ära, det mesta han tar i blir till guld, men med en animerad tiger och en pojke ombord på en livbåt i två timmar är det så himla mycket att regissera egentligen? Den största behållningen av filmen är just det visuella, den är oerhört vacker men precis som boken är historien lite för seg och aningen för andlig för min smak, så för mig når filmen inte högre än 3+ och jag är lättad över att den inte vann priset för bästa film.

Filmen efter Yann Martels litterära upplaga föll mig alltså inte helt på läppen, står sig då Tarantinos originalberättelse i Oscarssammanhang?

Att jag är och alltid har varit ett stort fan av Quentin Tarantino är ingen hemlighet och förra veckan när vi var barnfria hade M och jag biodate till just Django Unchained. Helt oromantiskt eftersom filmen följer klassisk Tarantinomönster, en galen historia med starka karaktärer, lite absurd humor och mycket våld. Denna gången i klassisk westernmiljö där gevär och pistoler var lika vanligt som en Iphone och ett par converse är idag. Lite back to basic, med en twist. Den levde upp till mina förväntningar (4-) men kvalar inte in på topp tre av mina Tarantinofavoriter och skulle absolut inte vunnit som bästa film. Men att Christoph Waltz fick pris för bästa manliga biroll - hurra! Att han får den för rollen som en tysk som som även om han är prisjägare och dödar folk för pengar även tror på mänskliga rättigheter är fantastiskt.

2010 blev Kathryn Bigelow första kvinna att vinna Oscar för bästa regi för filmen The Hurt Locker och i år är hon tillbaka i krigs- och terrorvardagen men med Pakistan som spelplats. Bigelow var inte reginominerad men enligt juryn var Zero Dark Thirty en av de nio bästa filmerna förra året. Här har den precis haft biopremiär och vi passade på att se den på Göteborgs Filmfestival, på vackra Draken.

Dramat startar med terrordåden den 11 september 2001 som utgångspunkt och visar de konsekvenser terrordåden får för CIAs underrättelseverksamhet och för agenten Maya i den tio år långa jakten på UBL (bin Laden).  

Den här filmen, och Bigelow med den, har fått kritik för att den inte är nog kritisk mot tortyr. Det stämmer att ingen av de CIA agenter som har ett helt sinnessjukt jobb protesterar eller artikulerar kritik mot vad de gör, det är ett jobb och ett prioriterat jobb. Jag som inte gillar att blir skriven på näsan med budskap tycker att tortyrscenerna är vidriga vilket inte kan gå någon förbi. Därför är det inte nödvändigt att kommentera dem mer än så, jag kan bilda mig en egen uppfattning vilket faktiskt kan göra det till en bättre film. På samma sätt lämnar Bigelow terrordåden mot CIA okommenterade, de händer, gång på gång, får konsekvenser, men det är utan stråkar eller amerikanska flaggor i bakgrunden. Med riktig nerv när upplösningen närmar sig och med antydningar om att detta bygger på en riktig agents historia blir det här ett riktigt bra drama (4).

Ingen av dessa filmer slår dock Les Misérables som var nominerad i samma kategori, den står fortfarande högst i kurs hos mig, men på onsdag ser jag och mina filmklubbskompisar Argo som faktiskt kammade hem Oscarn framför alla dessa fantastiska filmer. Hur den var lovar jag att rapportera om i ett inlägg inom en inte allt för avlägsen framtid.

I min hylla: U

Udda verklighet av Nene Ormes blev 2013 års första lästa bok för min del, men långt ifrån mitt första möte med urban fantasy, dvs. fantasy som utspelar sig i nutid bland mer och mindre vanliga människor. Udda lider sedan lång tid av besvärande drömmar och kämpar delvis på grund av dessa med att fungera socialt och i arbetslivet. Hennes liv blir inte mindre komplicerat när hon inser att drömmarna är sanna och att hon tillhör de Sära. Helt OK spänning i Mamlömiljö.

Underbar och älskad av alla är Martina Haags debutroman från 2005 och går i samma komiska och vimsiga anda som hennes krönikor. Bella kämpar med att lyckas i livet, bland annat som skådespelare och när det enda som står mellan henne och drömrollen är huruvida hon kan akrobatik eller inte väljer hon att skarva sanningen lite och hepp, så är förvecklingarna igång. Snabbläst, roligt men med behov av skämskudde emellanåt. (Men människa, vad är det för fel med att säga som det är!?!)

Raka motsatsen till Haags karamell är Sofi Oksanens prisade Utrensing. Det finns inget glättigt över romanen om Estland under rysk ockupation och vad tiden och andan gjorde med Alide Truu. Inte heller är det något lättsamt över hur Alides unga släkting 50 år senare söker lyckan i väst men fastnar i människohandlares garn och vars hopp står till ett halmstrå från hennes mormors förflutna. Men bra är det.

Utopi är ett magasin som är nytt i hyllan för i år då jag tänkt läsa mer serier. I väntan på Berättelser från Engelsfors som kommer göra att serieromanen når ut till än fler människor är tidigare kan man i Utopi läsa annat av två av illustratörerna Kim W Andersson och Karl Johnsson, bland mycket annat i en värld där jag har mycket att upptäcka.

En ny favorit

En bok ska väcka känslor, vilka som helst, då blir den extra minnesvärld.  Om den också innehåller referenser till annan kultur brukar det bli ännu bättre (en av mina favoritböcker alla kategorier är ju en bok om en bok). Att Hazel och Augustus i John Greens The fault in our stars båda hyser kärlek till en bok som har stor betydelse för handlingen och att svensk hip-hop nämns flera gånger lovar alltså gott. För att inte tala om känslorna den väcker.

Hazel, Isaac och Augustus är tre av ungdomarna i den stödgrupp för cancersjuka som Hazels mamma mer eller mindre tvingar henne till efter en lång tids obotlig sjukdom. Tillsammans blir de vänner och mer ändå och hanterar med stor styrka och mycket galghumor de svårigheter de alla står inför. Ämnet i sig är tragiskt, hur Green tar sig an och skildrar det, magiskt. Han skapar fantastiska karaktärer och rapp dialog som gör att boken är, precis som Jodi Picoults blurb på omslag säger: "filled with staccato bursts of humor and tragedy".

Det kommer dröja innan jag slutar tänka på den här boken och jag kommer inte glömma läsningen. Eftersom vi hade besök sov lilleman hos oss några nätter. Som vanligt ligger han tätt intill och gnisslar tänderna eller med ett par fötter i mina revben så att jag balanserar längst ut på ca 20 av madrassens 140 centimetrar. I skumt ljus, för att inte störa eller väcka, läser jag till sent på kvällarna. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig och tårarna strömmar nerför mina kinder. M undrar från andra sidan madrassen vad i all världen som pågår. Det enda jag kan säga är att jag läser världens sorgligaste bok. Att ha sitt eget barn tryggt snusande bakom ryggen samtidigt som jag läser om andras sjuka barn gör det kanske än mer känslosamt men det är en läsupplevelse jag absolut inte vill vara utan.

Boken uppfyller alla kriterier för en riktigt högpoängare och efter detta mitt första möte med John Green kommer jag fortsätta reservera flera av både hans egna verk och hans samarbeten med lika fantastiska David Levithan. Jag är mycket nöjd med att ha hittat en ny favorit så tidigt på året.

Stadsbesök: Göteborg

Enligt O's stadsbesök är tillbaka med ett nedslag i det som sedan 15 år är min hemstad - Göteborg! Jag älskar att bo i sta'n och försöker utnyttja det kulturella utbudet så mycket jag hinner, även om det i ärlighetens namn varit skralt med besök på teater och museer de sista åren. Men var sak har sin tid, det jag prioriterar i konkurrens med att vara mamma till en femåring är framför allt film och musik.

Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.

Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.

Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.

Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!

Les Misérables - the movie

Sicken misär! Ja, 1800-talets Frankrike var ingen picknick. Det får bland annat Jean Valjean erfara då han döms till fem års fängelse för att ha stulit ett bröd, ett straff som sedan förlängs med 14 år på grund av upprepade flyktförsök. När han till slut släpps efter nitton år är det till frihet med modifikation eftersom hans papper registrerar honom som farlig och det är omöjligt att få en ny chans i samhället. Men någon ger honom den lilla chans som behövs för ett anständigt liv även om det blir ett liv på flykt undan en obarmhärtig polismakt men den nitiska Javert i spetsen.

8 år senare är Jean Valjean en annan man, ansvarfull och framgångsrik men trots sina god intentioner råkar en av hans fabriksanställda, Fantine, illa ut. På grund av människors obarmhärtighet, samhällets moral och orättvisor slår hon så att säga rock bottom. Sent omsider kommer Valjean till hennes hjälp, framför allt till hennes dotter Cosettes undsättning och Valjeans liv på flykt får ännu en dimension då han inte bara är ansvarig för sitt eget liv.

Ytterligare 8 år passerar och det sista nedslaget hos samhällets olycksbarn gör vi dagarna kring Juniupproret 1832. Valjean och Cosette lever ett undanskymt liv när deras väg korsas med en grupp frihetskämpar vars drömmar om en revolution snart kommer att kulminera. Med Javert fortfarande i hasorna är Valjean än en gång på väg att fly staden när den liberale aristokraten Marius och Cosette blir förälskade och Valjean dras istället in i revolutionärernas sista strid.

Les Misérables är en speciell film, sprängfull av hjärtskärande drama. Den är lång, mer än 2,5 timmar under vilka de talade replikerna går att räkna på en hand. Eftersom skådespelarna inte mimar till inspelningar utan sjunger live under inspelning blir inte alltid skönsång och långa, vackra toner men i stället väldigt känslosamt och nära. Det tillåts vara fult och smutsigt och om filmen inte vinner någon av galornas pris för kostym och smink så vet jag inte vad. Redan på Golden Globe belönades filmen med några av de mest prestigefyllda priserna, väl unnat! 

När jag går hemåt visslar jag på ”Do you hear the people sing?”. Känslan i kroppen är att jag vill ansluta mig till en revolution någonstans och sjunga på barrikaderna. Sedan kommer jag hem och tacksamheten sköljer över mig. Över att jag inte levde på 1800-talet, att mitt största problem är att jag blev lite kall om benen på vägen hem, tacksam för att lilleman sover nyduschad i sin säng och att M har tänt en brasa. Jag är också tacksam att jag precis haft en fantastiskt bioupplevelse tillsammans med en kompis, en film jag kommer tänka och nynna på ett bra tag. (4+)