I min hylla: U

Udda verklighet av Nene Ormes blev 2013 års första lästa bok för min del, men långt ifrån mitt första möte med urban fantasy, dvs. fantasy som utspelar sig i nutid bland mer och mindre vanliga människor. Udda lider sedan lång tid av besvärande drömmar och kämpar delvis på grund av dessa med att fungera socialt och i arbetslivet. Hennes liv blir inte mindre komplicerat när hon inser att drömmarna är sanna och att hon tillhör de Sära. Helt OK spänning i Mamlömiljö.

Underbar och älskad av alla är Martina Haags debutroman från 2005 och går i samma komiska och vimsiga anda som hennes krönikor. Bella kämpar med att lyckas i livet, bland annat som skådespelare och när det enda som står mellan henne och drömrollen är huruvida hon kan akrobatik eller inte väljer hon att skarva sanningen lite och hepp, så är förvecklingarna igång. Snabbläst, roligt men med behov av skämskudde emellanåt. (Men människa, vad är det för fel med att säga som det är!?!)

Raka motsatsen till Haags karamell är Sofi Oksanens prisade Utrensing. Det finns inget glättigt över romanen om Estland under rysk ockupation och vad tiden och andan gjorde med Alide Truu. Inte heller är det något lättsamt över hur Alides unga släkting 50 år senare söker lyckan i väst men fastnar i människohandlares garn och vars hopp står till ett halmstrå från hennes mormors förflutna. Men bra är det.

Utopi är ett magasin som är nytt i hyllan för i år då jag tänkt läsa mer serier. I väntan på Berättelser från Engelsfors som kommer göra att serieromanen når ut till än fler människor är tidigare kan man i Utopi läsa annat av två av illustratörerna Kim W Andersson och Karl Johnsson, bland mycket annat i en värld där jag har mycket att upptäcka.

En ny favorit

En bok ska väcka känslor, vilka som helst, då blir den extra minnesvärld.  Om den också innehåller referenser till annan kultur brukar det bli ännu bättre (en av mina favoritböcker alla kategorier är ju en bok om en bok). Att Hazel och Augustus i John Greens The fault in our stars båda hyser kärlek till en bok som har stor betydelse för handlingen och att svensk hip-hop nämns flera gånger lovar alltså gott. För att inte tala om känslorna den väcker.

Hazel, Isaac och Augustus är tre av ungdomarna i den stödgrupp för cancersjuka som Hazels mamma mer eller mindre tvingar henne till efter en lång tids obotlig sjukdom. Tillsammans blir de vänner och mer ändå och hanterar med stor styrka och mycket galghumor de svårigheter de alla står inför. Ämnet i sig är tragiskt, hur Green tar sig an och skildrar det, magiskt. Han skapar fantastiska karaktärer och rapp dialog som gör att boken är, precis som Jodi Picoults blurb på omslag säger: "filled with staccato bursts of humor and tragedy".

Det kommer dröja innan jag slutar tänka på den här boken och jag kommer inte glömma läsningen. Eftersom vi hade besök sov lilleman hos oss några nätter. Som vanligt ligger han tätt intill och gnisslar tänderna eller med ett par fötter i mina revben så att jag balanserar längst ut på ca 20 av madrassens 140 centimetrar. I skumt ljus, för att inte störa eller väcka, läser jag till sent på kvällarna. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig och tårarna strömmar nerför mina kinder. M undrar från andra sidan madrassen vad i all världen som pågår. Det enda jag kan säga är att jag läser världens sorgligaste bok. Att ha sitt eget barn tryggt snusande bakom ryggen samtidigt som jag läser om andras sjuka barn gör det kanske än mer känslosamt men det är en läsupplevelse jag absolut inte vill vara utan.

Boken uppfyller alla kriterier för en riktigt högpoängare och efter detta mitt första möte med John Green kommer jag fortsätta reservera flera av både hans egna verk och hans samarbeten med lika fantastiska David Levithan. Jag är mycket nöjd med att ha hittat en ny favorit så tidigt på året.

Stadsbesök: Göteborg

Enligt O's stadsbesök är tillbaka med ett nedslag i det som sedan 15 år är min hemstad - Göteborg! Jag älskar att bo i sta'n och försöker utnyttja det kulturella utbudet så mycket jag hinner, även om det i ärlighetens namn varit skralt med besök på teater och museer de sista åren. Men var sak har sin tid, det jag prioriterar i konkurrens med att vara mamma till en femåring är framför allt film och musik.

Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.

Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.

Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.

Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!

Les Misérables - the movie

Sicken misär! Ja, 1800-talets Frankrike var ingen picknick. Det får bland annat Jean Valjean erfara då han döms till fem års fängelse för att ha stulit ett bröd, ett straff som sedan förlängs med 14 år på grund av upprepade flyktförsök. När han till slut släpps efter nitton år är det till frihet med modifikation eftersom hans papper registrerar honom som farlig och det är omöjligt att få en ny chans i samhället. Men någon ger honom den lilla chans som behövs för ett anständigt liv även om det blir ett liv på flykt undan en obarmhärtig polismakt men den nitiska Javert i spetsen.

8 år senare är Jean Valjean en annan man, ansvarfull och framgångsrik men trots sina god intentioner råkar en av hans fabriksanställda, Fantine, illa ut. På grund av människors obarmhärtighet, samhällets moral och orättvisor slår hon så att säga rock bottom. Sent omsider kommer Valjean till hennes hjälp, framför allt till hennes dotter Cosettes undsättning och Valjeans liv på flykt får ännu en dimension då han inte bara är ansvarig för sitt eget liv.

Ytterligare 8 år passerar och det sista nedslaget hos samhällets olycksbarn gör vi dagarna kring Juniupproret 1832. Valjean och Cosette lever ett undanskymt liv när deras väg korsas med en grupp frihetskämpar vars drömmar om en revolution snart kommer att kulminera. Med Javert fortfarande i hasorna är Valjean än en gång på väg att fly staden när den liberale aristokraten Marius och Cosette blir förälskade och Valjean dras istället in i revolutionärernas sista strid.

Les Misérables är en speciell film, sprängfull av hjärtskärande drama. Den är lång, mer än 2,5 timmar under vilka de talade replikerna går att räkna på en hand. Eftersom skådespelarna inte mimar till inspelningar utan sjunger live under inspelning blir inte alltid skönsång och långa, vackra toner men i stället väldigt känslosamt och nära. Det tillåts vara fult och smutsigt och om filmen inte vinner någon av galornas pris för kostym och smink så vet jag inte vad. Redan på Golden Globe belönades filmen med några av de mest prestigefyllda priserna, väl unnat! 

När jag går hemåt visslar jag på ”Do you hear the people sing?”. Känslan i kroppen är att jag vill ansluta mig till en revolution någonstans och sjunga på barrikaderna. Sedan kommer jag hem och tacksamheten sköljer över mig. Över att jag inte levde på 1800-talet, att mitt största problem är att jag blev lite kall om benen på vägen hem, tacksam för att lilleman sover nyduschad i sin säng och att M har tänt en brasa. Jag är också tacksam att jag precis haft en fantastiskt bioupplevelse tillsammans med en kompis, en film jag kommer tänka och nynna på ett bra tag. (4+)

Se en bok!

Om mindre än två veckor drar Göteborgs 36 Internationella Filmfestival igång. Programmet är imponerande som vanligt med över 500 filmer att välja emellan.

Bland filmer med en litterär förlaga märks i år bland annat Purge, a.k.a Utrensning av Sofi Oksanen, en stark berättelse om den Sovjetiska ockupationen av Estland och som film, Finlands Oscarsbidrag.

Den ovillige fundamentalisten har jag inte läst men istället bokat biljett till då jag är nyfiken på historien om hur Changez som bor och jobbar i USA sedan många år utsätts för misstanke och fördomar då 11 Septemberkatastrofen inträffar.

Anna Karenina kommer jag inte se på festivalen, men gärna vid ett annat tillfälle under året. Keira Knightley, Jude Law och svenska Alicia Wiklander gör roller i Tolstys klassiker.

Annars vill jag rekommendera No från årets temaland Chile om hur Pinochet 1988 tvingades till en folkomröstning om militärdiktaturens vara eller icke vara. Jag brukar också försöka se någon musikfilm och i år finns det så stor vidd som 80-tals rock, hip-hop, Bollywood och Elvis på programmet. Mest tror jag dock på The Russian Winter om The Fugees sångaren John Forté.

Jag vill också se hur den första kvinnliga vinnaren av en regi-Oscar, Kathryn Bigelow, skildrar jakten på Usama bin Ladin i filmen Zero Dark Thirty med bland annat Fares Fares i en av rollerna. Och så tänker jag inte missa Call me Kuchu om kampen för att skapa en dräglig tillvaro för homosexuella i Uganda.

Bra blandning, enorm pepp!

Avlägset

Dimman ligger lågt över stan och sommaren känns väldigt avlägsen. Jag fixar med foton och blir i alla fall uppiggad av att titta tillbaka på en av sommarens finaste och mest färgglada dagar som vi spenderade på klipporna på Öckerö.

TV-året 2012

Bästa serien jag sett i år är:
Den enda tv-program jag såg i realtid 2012 var under julledigheten då jag besviken över att det traditionella svenska dramat uteblev (Selma, August etc.) och istället bänkade mig i framför Palme. Wow! Kanske ingen serie i den rätta bemärkelsen men det bästa jag sett i år. 1986 var jag 11 år och för liten för att känna till Palmes roll, politiskt och internationellt. För mig har han främst varit sin död, blodfläcken i snön och begravningen i stadshuset, fram tills nu och jag tycker de tre delarna var fantastiskt intressanta.

Av mer klassiska serier är det dokumentärens kontraster Battlestar Galactica och The Walking Dead som har trollbundit mig under året. Och Glee som jag sent omsider har fått se tack vare Netflix. Denna underbara sång- och dansserie som bryter mot alla heteronormativa high school dramer och som med en stor dos humor och färgstarka karaktärer vågar ta upp alla typer av ämnen.

Sämsta serien jag sett i år är:
Har inte sett något riktigt dåligt, men av allt bra är Jericho den svagaste länken. Serien om det lilla samhället i mellanvästern som isoleras efter en serie atomsprängningar startade helt OK, men lyckades inte gripa tag i oss annat än för att slötitta på de första 10-12 avsnitten.

Störst förhoppning hade jag på:
HBO juvelen Game of Thrones kom till svensk television under våren, ackomanjerat av roliga TV-cirkeln med Johanna Koljonen, Roger Wilson och Kodjo Akolor. Vi bänkade oss redo att se realtids-tv för en gångs skull, men efter två avsnitt gav vi upp och köpte boxen. Så klart. GoT är svulstig medeltidsfantasy och trots viss unken kvinnosyn och omotiverade boob-flashes blev den ett måste. Jag som inte streamar från US eller laddar ner längtar mycket efter säsong två som kommer i Mars, om jag inte hunnit testa HBO Nordic innan dess.....
Uppdaterat: Läste precis inne hos Mia att säsong 2 snart är tillbaka på SVT!

Mest besviken blev jag över:
Tredje säsongen av tidigare högpoängaren Downton Abbey hade problem och tuggade på tomgång. Bara Maggie Smith fortsatte att glänsa men det räckte inte för att kompensera för Earl Granthams motvilja till förnyelse, Marys snobbism, O'Briens intrigmakande eller Bates maktspel i fängelset och jag blev faktiskt besviken.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2012:
Ett ord: Netflix! Filmutbudet må vara undermåligt, men för en tv-serieknarkare är det fantastiskt. Glee, som sagt, du kan även ha Buffymaraton, upptäcka Sons of Anarchy, the Tudors, Doctor Who, Bron, Modern Family och så vidare. Även utbudet för barn håller måttet.

Apple TV lösningen som vi använder och som gör att vi kan streama trådlöst från datorn eller aj-fånen till tv:n får också full pott. Spenderar som sagt ohälsosamt mycket tid i fiktiva världar, och då är tekniklösningarna viktiga...