Åsa Larsson revisited

Det var många år sedan jag läste Åsa Larssons debut Solstorm. Jag gillade, men är ingen utpräglad deckarläsare så jag har inte känt något brinnande sug efter fortsättningen på advokat Rebecka Martinssons äventyr även om de originellt nog till stor del utspelas i norra Sverige. Men när jag i somras besökte Norrbotten satt mamma, som är än mindre deckarläsare än jag, fastnaglad vid just Åsa Larssons böcker. Då jag behövde en bladvändare tog jag vid efter henne och läste del två och tre i serien.

Det blod som spillts har åter kyrkan i centrum. Den feministiska prästen Mildred hittas brutalt mördad och allt från kollegor till byns jaktlag verkar ha haft ett horn i sidan till henne. Rebecka Martinsson återvänder till Kiruna efter en tids sjukskrivning, och med tungt bagage efter vad som hände sist hon var här (Solstorm). Sakta hittar hon tillbaka till livet och vardagen för att än en gång bli indragen i den gamla hemortens mysterier.

Svart stig första kapitel med en man i kalsonger mitt i en snöstorm får mig att skratta högt, men mynnar ut i att en kvinna hittas död i en pimpelark på Torne träsk. Poliserna Stålnacke och Mellas utredning sträcker sig denna gången långt över Kirunas kommungräns och Martinsson har bytt sida till åklagare.

Larssons böcker är verkligen kompetent skrivna, språket är rakt och enkelt med lite roliga dialektala uttryck som jag gillar. Visst är Kirunatrakten numer vårt svar på Midsomer, det finns ingen ände på hur många mördare och offer som finns i en relativt liten befolkning, med det hör till underhållningen. Historien om Rebecka och hennes utveckling är lika viktig som polisutredningarna och kapitlen är föredömligt korta, som gjorda för sträckläsning. Larsson funkade utmärkt som sommarläsning och jag tror absolut jag kommer återvända till Rebecka i Kurravaara. Om inte annat när jag inventerar i mammas bokhylla nästa sommar.

Semester

Vi är mitt i semestern och befinner oss vid Norrbottenskusten där temperaturen växlar mellan 25 och 12 grader. Kanske symptomatiskt för hela landet i och för sig. Men vi roar oss. Lilleman läser sommarstugans gamla Bamsetidningar, M om Zlatan och Steve Jobs på paddan, och jag Gaimans Amerikanska gudar och Åsa Larsson deckare för första gången på många år. Turen till stan idag gav påfyllning till resten av semestern samt tågresan hem!

Från Billy till 50-tal

Att göra sig av med 5 rymliga Billyhyllor innebar en hel del utrensning, men det var det värt då vi istället satt upp världens finaste bokhylla. M:s mormor blev 100 år och nio månader och var världens finaste och piggaste tills hon somnade in i juni. Hon finns kvar i våra minnen för alltid, inte minst när vi sitter och tittar på hennes underbara hylla.

Vindens skugga

Jag ville ha lite Barcelonainspiration innan min resa förra månaden och trodde att jag plockade ner Katedralen vid havet från hyllan. Först efter några sidor märker jag att även om det är på Barcelonas gator vi rör oss är det under trettiotalet, inte medeltiden då Santa Maria del Mar byggdes. Först då inser jag att det jag håller i händerna är Vindens skugga av Carloz Ruiz Zafón. Jag behövde verkligen semester.

Men, en bok om en bok, det har ju varit ett vinnande koncept förr och det började mycket bra så det var med höga förväntningar som jag fortsatte läsa om Daniel som på sin 10-års dag får den mest fantastiska present av sin far, ett besök i de bortglömda böckernas gravkammare. Där hittar han Vindens skugga av Julián Carax, en bok som blir en besatthet för Daniel och vars författares mystiska liv fortsätter korsa hans väg genom åren. Det är inte alla som vill att Daniel ska finna sanningen om Vindens skugga.

Barcelonainspirationen infinner sig sannerligen, det är många promenader genom Raval och el Gotic, vyer över vackra men skrämmande Montjuíc och många turer med spårvagnen längs Avenida de Tibidabo under de nästan 600 sidorna som också kryddas med färgstarka karaktärer. Tyvärr räcker den inspirationen inte riktigt till då intrigerna kring Daniels och Carax öden tar några turer för mycket och jag förlorar intresset för boken om boken.  I det här fallet slog den verkliga resan den fiktiva med hästlängder.

Dagens ungdom

Vi var på lillemans kusins konfirmation förra helgen. Vad två av hans kompisar gav honom i present ser du på klippet nedan. Dagens ungdom, alltså!

Vinn bokpaket

Titta vilket fint bokpaket du kan vinna hos Lyran som firar bloggens och sin egen bemärkelsedag lite i efterskott. Grattis! Utlottningen pågår till söndagen den 15 juli.

Själv firar jag snart en så ojämn födelsedag du kan tänka dig men tänker också fira med en fiktiv utlottning, håll utkik!

The Avengers

Anno lilleman firade vi alltid in den stundande semestern med den blockbuster som stod på bioprogrammet för tillfället, att filmen skulle innehålla multipla explosioner var det enda kriteriet. Oftast mycket lyckat, förutom den gången vi istället tog en dansk/skotsk film som visade sig vara Wilbur want’s to kill himself. Den blev visserligen en all time high favorit, men den innehar även mitt gråtrekord på bio och jag kom rödgråten och hulkande ut i den ljumma sommarkvällen. Det var inte känslan jag ville åt.

I veckan är vi barnfria och förutom att äta ute, att träffa vänner över ett glas vin och middagar framför Battlestar Galactica fick vi äntligen också till ett biobesök på The Avengers! För övrigt min debut på 3D visning och utom att jag kände mig som Austin Powers i glasögonen var upplevelsen över förväntan.

Filmen då? Ärkeuslingen Loki sluter en överenskommelse med Chitaurierna att ta över jorden och kuva människorna. Med hjälp av energikällan tessaracten (och Stellan Skarsgård) lyckas han öppna en port till en annan, mörkare värld. Katastrofen är ett faktum och Nick Fury, direktör på S.H.I.E.L.D (Supreme Headquarters International Espionage Law-enforcement Division) sammankallar det oprövade, instabila och därför nedlagda projektet The Avengers för att rädda jorden. Det är den osannolika blandningen Hulk, Captain America, Iron Man och Thor, förstärkta av superagenten Black Widow och Jeremy Renners överarmar… förlåt, hökögon.

En orgie i Marvelkaraktärer alltså, skrivet och regisserat av Joss Whedon. Yay säger jag bara! Som tur är tar Whedon varken sig själv eller storyn på för stort allvar så samtidigt som karaktärernas arv förvaltas väl, och gestaltas ypperligt av en fantastisk cast, är den komiska timingen underbar. Detta är självklart ett drömprojekt för Whedon, vilket också gör att han inte gärna vill lämna världen och filmen blir liiite för lång, med några för många upprepningar men för det förlåter jag honom.

Blockbuster – check. Multipla explosioner – check. Känsla när vi kommer ut från salongen kvart i tolv på natten – härlig! (4)