tisdag 30 augusti 2011

Sommarens populäraste text?

Jag vill känna att jag levt mitt liv.

Får du uppdraget som sommarpratare har du förmodligen upplevt något utöver det vanliga och inte sällan har du erfarenheter eller sensmoral du vill dela med dig av. Kanske är det därför Py Bäckmans text från Gabriellas sång är så populär. Denna måste vara 2011 års vanligaste låt från Sommar i P1, jag har hittills hört den i minst tre program.

Musikens vara eller inte vara i Sommar är onekligen en smaksak och jag håller delvis med Linda om att musiken kan bli ointressant och ligga i vägen för berättelsen i sommarprogrammet. Ändå älskar jag den extra dimensionen i pratarens musikval. Somliga väljer att helt enkelt spela det finaste de vet, andra kopplar det direkt samman med det de precis sagt. Som när Patrik Sjöberg spelar Me and my army efter att berättat om sitt samarbete med BRIS eller lite mindre subtilt, White lines efter, ja ni vet...

Websändningarna av Sommar i P1 tillåter mig att spola förbi i nödfall, men helst njuter jag i helhet av Knausgårs finstämda musik till hans betraktelse över händelserna i Norge, Yokiko Dukes musikalista kopplingar till Japan och Hiroshima eller låter mig överraskas av att Henke Larsson spelar Välkommen in!

10-12 låtar som ska representera ditt liv - hur skulle du välja?

Tematrio: Sommarläsning

Den första höstmånaden närmar sig och det är kanske på sin plats att summera sommarens läsning. Till skillnad från Lyran har jag hunnit läsa ovanligt mycket i sommar, både bokcirkelböcker, hyllvärmare och spontanlån. Berätta om 3 bra böcker du läst under sommaren!

  1. Högläsaren av Bernard Schlink om Michael som i 60-talets Tyskland träffar 20 år äldre Hanna och blir förälskad. Vacker och ständigt aktuell om Tysklands kollektiva skuld efter andra världskriget. Denna bytte jag till mig på Bloggträffen och den visade sig mycket riktigt vara en trevlig bekantskap.

  2. Dark Places av Gillian Flynn som beskrivs som "makaber" i inte mindre än tre blurbar på omslaget representerar den perfekta, mörka sommarläsningen.

  3. En tredje favorit från de senaste månaderna är den överraskande fina och sorgliga pärlan Om jag stannar om Mia som både får goda nyheter av antagningsenheten vid Juliard samt drabbas av svårt olycka.

Alltid läge för en klassiker

Hos P3 Populär i går var bokklassiker på tapeten, ett kärt ämne som vi kanske aldrig kommer enas om en definition kring. Lina Wennersten och Henrik Lange hjälpte till att reda ut begrepp som kult och klassiker samt tipsade om allt från Söderberg till Oksanen.

Även på min "Att läsa" lista finns det både gamla och moderna klassiker, några står redan i bokhyllan och väntar. Hos Therese på Dantes bibliotek kan du just nu vinna inte mindre än två klassiker. Tävla fram till 5 September du med!

lördag 20 augusti 2011

Ständigt aktuella Smith & Mapplethorpe

I slutet av Augusti kommer Patti Smith till Sverige för att ta emot Polarpriset som hon fick med en motivering som bland annat lyder att "Smith has demonstrated how much rock'n'roll there is in poetry and how much poetry there is in rock'n'roll". För mig är Smith den självklara typen av artist och konstnär som alltid funnits, men vars verk jag inte känner till speciellt väl. Men sedan jag så den magnifika dokumentären Black White + Grey om Robert Mapplethorpe och Sam Wagstaff där Smith så tydligt framställdes som Mapplethorpes musa har jag varit nyfiken på henne som person och på deras relation. Just kids är Smiths löfte till Mapplethorpe, att berätta deras historia.

Det är en historia som börjar i New York i slutet av 60-talet med två ungdomar som möts av en slump och som blir bästa vänner i nöd och lust. Framför allt är det nöd och detaljerna om hur det är att vara aspirerande konstnärer, under eran då Andy Warhol var som störst, är många och smärtsamma, stundtals ren misär. Men kärleken till varandra, staden och konsten lyser igenom och det är svårt att inte fängslas av den smältdegel som Chelsea Hotel var vid den tiden. Hon skräder inte med de dystra detaljerna men ibland håller hon tillbaka sina känslor och framstår som en orimligt förlåtande och förstående kvinna. Kommer man nära i en biografi är det också då det blir som mest intressant, men så är ju detta Patti och Roberts historia mer än något annat.

Som den poet hon är levereras vissa delar av Just kids mycket vackert. Men biografins nackdelar, jag-formen och den kronologiska ordningen som jag tycker kan bli lite tråkigt och platt kommer tyvärr inte Smith helt ifrån heller. Jag förstår dock att historierna med dess omfattande namedropping hade tjänat på att jag själv var mer insatt i 70-talets punk- och konstnärsscen. 10 år äldre kanske?

Men min fascination för Smith fortsätter, jag har börjat lyssna mer på hennes musik och letar efter hennes dikter att läsa. Jag hoppas att jag kommer ihåg att slå på tv:n den 30 Augusti då Smith tar emot Polarpriset med ny skiva i bagaget.

Robert Mapplethorpe lyckas trots sin för tidiga död vara ständigt aktuell, i år självklart promotad av Smiths bok och Polarpris och för tillfället med fotoutställning på Fotografiska museet som jag hoppas hinna se innan den stänger. Läs även Jonas Gardells artikel Fotografen och änglarna samt lyssna i Kulturradion Kosmos sändningsarkiv om både Mapplethorpe och Smith om du som jag gillar den dynamiska duon.

söndag 14 augusti 2011

Verklighetsflykt

Sommaren har verkligen varit den mest nedkopplade på länge och vi har inte haft på tv:n på hela semestern. På grund av svajig uppkoppling har jag inte ens sett i kapp avsnitten av In treatment på SVT Play. Den senaste veckan har Göteborg bjudit på minst sagt ostadigt väder så på kvällarna har vi kurat i soffan medan det ofta knastrat mot fönsterrutan. Då har vi åter förlorat oss i fiktiva världar som 60-talets New York på besök hos Mad Men, lika depraverande men fortsatt briljant.

Och så är vi djupt fast i intrigerna i Mystic Falls då vi för tillfället slukar första säsongen av The Vampire Diaries, och vilken säsong! Många, långa, spännande avsnitt. Fulla av dramatik och romantik för våra tonårsjag och fantasyfantasterna. Love it. Det kommer bli svårt att stänga av i tid i kväll, men nödvändigt, för i morgon är semestern obönhörligen över.






fredag 5 augusti 2011

Dark places

"I was not a lovable child and I'd grown into a deeply unlovable adult. Draw a picture of my soul, and it'd be a scribble with fangs". Så beskriver Libby Day sig själv och det är kanske inte så konstigt. När hon var sju mördades hennes mamma och två systrar brutalt. Med Libby som huvudvittne fälldes hennes bror Ben för morden medan Libby skeppades runt mellan olika släktingar tills de en efter en tröttnade på henne.

I drygt 20 år har hon drivit omkring, levt på gåvor från allmänheten och en liten royalty från en bok hon medverkade i men nu är medlen på näst intill slut. Libby är fortfarande arg, på större delen av sin omgivning och på sig själv och sin desperata situation som gör att hon tackar ja till att uppträda på en sammankomst med människor som själva undersöker gamla mord. En grupp som är övertygade om att Ben Day är oskyldig.

Precis som i Gillian Flynns debut Sharp Objects utspelar sig boken i en småstad i Missouri, men nu än mer ödsligt på familjen Days lantgård. Precis som Sharp Objects är miljöerna och personerna mycket levande, det är omöjligt att inte se de karga, kalla småvägarna eller Bens svartfärgade hår hur tydligt som helst framför mig. Huvudpersonen är också en inte helt sympatisk bekantskap utan något av en anti-hjälte som det ändå är svårt att motstå.

Precis som Sharp Object är det också väldigt bra och spännande, framför allt är det uppfriskande med en gåta som inte en försupen kommissarie rotar i utan Libby själv. Med hjälp av fakta hon aldrig tidigare brytt sig om att ta reda på söker hon svaret på vad som hände hennes familj den där januaridagen och vad det vad hon egentligen såg. Nutid och dåtid varvas i alldeles lagom mängd, med kopplingar och intriger som ibland gör fysiskt ont och det blir så klart oliiidligt innan de 421 sidorna är till ända.

Den här boken gjorde mig till en usel semesterkamrat som bara ville sitta i ett hörn och läsa, och till en tråkig mamma som lekte med vänsterhanden och höll i boken med högerhanden. Ett gott betyg för boken alltså! Men jag går inte så långt som att utnämna Flynn till gudinna riktigt än, men hon får gärna fortsätta leverera i samma stil, många, många gånger till.

måndag 1 augusti 2011

Radioskugga

Eller, jag har semester och kan inte komma till datorn just nu. Härligt, härligt!