onsdagen den 26:e augusti 2009

Back to normal

Vi har sett klart på första säsongen av Arkiv X och Dexter säsong 2 så för tillfället har vi ingen bra kvällsserie att sjunka ner i soffan framför. Jag är rätt trött när lilleman äntligen somnat att hjärnan inte orkar med speciellt mycket, just nu bara en Peter Robinson deckare. M har fått hem ”Call of Duty” och där kan man tala om att hjärnan inte behöver jobba. Det låter klick-klick, smatter- smatter, pang-pang. Ibland pratar han. Då säger han saker som ”Fan, jag sprängde mig själv”. , nu får vi ta en sväng till Movieline och inhandla lite höstserier.

I helgen såg vi "Zach and Miri make a porno". Den var sådär. Störd, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men nja, den framkallade inte samma fniss som liknande pubertala komedier i ”Seth Rogen kategorin”.

Nu är jag nyfiken på "True Blood" som börjar på SVT i kväll!

tisdagen den 18:e augusti 2009

Vilken sjuk vecka

Lördag kväll: Räkor & vin, tjejfest, Madonna på Ullevi, dans och tjo och tjim. Riktigt roligt!
24 timmmar senare: Liggande i soffan med feber, frossa och värk. Yes, influensan som M och lilleman hade veckan innan kommer som ett brev på posten och jag blir hemma från jobbet. I fem dagar. FEM. Det tror jag inte har hänt under hela mitt yrkesliv. Med det inte sagt att jag inte varit sjuk, bara att jag inte brukar stanna hemma från jobbet. Fy mig. Denna gången lyssnade jag verkligen på min kropp och tog till mig råden som skickats ut på jobbet om att inte komma tillbaka för tidigt och smitta andra, men jisses vad det tog emot. Och att vara hängig med en pigg 1,5 åring hemma är inte alls optimalt. Konstigt nog förstår han inte att rösten inte bär för att läsa 50 sagor per dag eller att mamma måste få ligga en stund under en filt, dricka varm svartvinbärssaft och titta på gamla Top Model och Project Runway avsnitt. I hans ögon är jag bara lat.

onsdagen den 5:e augusti 2009

So you wish you could dance?

Ända sedan Johnny och Baby dansade sig in i mitt 11-åriga hjärta är jag som många andra en sucker för dansfilmer. Jag struntar i hur tunn story eller hur taffliga skådespelare filmen har, bara dansscenerna är grymma. Jag får inte bara gåshud utan kan bli tårögd av riktigt bra nummer. Därför älskar jag ”So you think you can dance” men hatar "Let’s Dance". Jag vill se människor som kan dansa, inte tvärt om. I pågående säsong 5 är paren otroligt talangfulla, superskickliga tekniskt men danserna har inte fångat mig som så många gjorde förra säsongen med Katee, Twitch, Joshua, Courtney, Mark, Chelsie m.fl. Kanske för att det inte varit så många starka hip hop dansare med denna gången och jag älskar magin som Shane Sparks, Dave Scott eller Tabitha & Napoleons koreografi kan framkalla om de utförs riktigt bra. Nu är bara tio dansare kvar och det börjar äntligen hetta till. Men någon ny Forever eller Bleeding Love blir det nog inte i år. Men Cat Deleey fortsätter att vara världens tjusigaste och proffsigaste programledare.

tisdagen den 4:e augusti 2009

Detta dåliga samvete

Killarna är iväg på resa och det bästa med det är inte bara att jag kan ha In Treatment maraton flera kvällar i veckan varvat med dansfilmer, utan också att jag faktiskt får mycket gjort mellan 5 och 8 som annars är vigd till lek- och mystid med lilleman. Blir jag kvar en halvtimme på jobbet behöver jag inte ha dåligt samvete och jobbar bara effektivt in massa tid som kan vara gott att ha vid senare tillfällen. Då når rapporten mig om ögoninflammation med tillhörande ledsen lilleman, hysteri när ögondropparna kommer fram och skrik när någon kommer i närheten av ansiktet om så bara för att torka näsan eller tvätta munnen. Jag kan så klart inte göra något bättre, men att inte finnas där för att hjälpa M eller lilleman skär i hela kroppen och jag känner mig som en dålig, dålig mamma. Det vet min hjärna att jag inte är, men inte min mage eller hjärta.

söndagen den 2:e augusti 2009

Magnificent!

Fredagens besök på Ullevi i sällskap med goda vänner och de självklart glänsande stjärnorna i U2 var inget mindre än magnificent och jag är så oerhört lycklig över att få ha varit en del av denna upplevelse. Tack Live Nation, Göteborg & Co. eller vem det nu är som är inblandad i spektaklet Nu ska jag genast sluta reta mig på att den eller den låten inte spelades, att recensenternas betyg på låtarna inte stämde överens med mitt eget eller att någon skrev att publiken var tam och istället kapsla in upplevelsen i en liten ask, bära med den hela resten av sommaren och hösten. Glänta på asken mitt i mörka vintern och minnas den 31 juli länge, länge.