Stadsbesök: Paris

Enligt O's stadsbesök går vidare till ännu en stad som frekvent dyker upp i litteratur och film, konstigt vore det annars då Paris varit ett kulturellt centrum i sekler. Själv har jag bara besökt staden en gång, några underbara Septemberdagar då jag och en väninna fick många mil i benen efter att ha promenerat över halva staden, inklusive upp i de vindlande tornen i Notre Dame. Kanske borde valet av Parisförfattare då vara Victor Hugo?

Nej, mitt val av bok/film som utspelar sig i Paris blir i stället den här. Extraordinaire! Även Barberys debut utspelar sig på 7 Rue de Grenelle, men Smaken når inte i samma klass, kanske för att huvudpersonen Pierre Arthens är en väldigt osympatisk karaktär och hans passion för mat och smaker till förmån för människor står mig till slut nästan upp i halsen.

Antalet filmer som utspelar sig i Paris är många, men jag nämner 3 (OK, fem då).

En hyfsat aktuell film som skildrar just vilket kulturliv staden har haft är Woody Allens Midnatt i Paris där den aspirerande författaren Gil genom nattlig magi träffar på stora kulturpersonligheter från svunna tider.

Mer än 10 år på nacken har Baz Luhrmans lite okonventionella musikalfilm som utspelar sig i staden och på institutionen Moulin Rouge vid sekelskiftet. Det är en kärlekshistoria i en explosion av färg och musik, om man gillar det formatet.

Sist men inte minst, nittiotalsklassikerna i Trikoloren av Krzysztof Kieslowski, den Blå, den Vita och den Röda filmen är som helhet stillsamma men fina skildringar av människor i Paris med olika bakgrund.

Heja, heja!

Jag vågar inte kalla mig löpare än. Men i maj köpte jag ett par ordentliga skor och började först lufsa för att sedan övergå till att jogga. Det är nämligen nu eller aldrig. På 37 år har jag aldrig lyckats komma över känslan av hur jobbigt det är att springa, hur mycket annat jag än har tränat. Målet i år är att fastställa en gång för alla huruvida jag är ett hopplöst fall eller inte.

Heltidsjobb, barn, en motvilja till att gå iväg och träna efter jobbet, filmklubb, och bokklubb är bara några anledningar till varför det vore så optimalt att kunna springa. Tjoff, Tjoff och en halvtimme senare är det klart! Lite av detta har jag och många andra gemensamt med Martina Haag som är aktuell med boken "Heja, heja - från att orka stappla 20 meter till att springa marathon".

De första 30 sidorna, framför allt alla ursäkter för att inte springa är som hämtade ur mitt liv och jag skrattar ofta högt. Boken är skriven i klassisk Haag stil. 18 månader från nybörjare till författarens första maratonlopp beskrivs med mycket humor och självironi. Inland saknar jag allvaret och mer handfasta tips, jag är ju själv på jakt efter kunskap! Boken läser du dessutom ut på en kväll, men desto lättare att återkomma till den flera gånger när det behövs en kick. Vad jag lär mig är att alla löpare är olika och så får jag lättläst underhållning och en rejäl dos inspiration för Haags resa är fantastisk.

Själv är jag 6 månader in på min egen resa. Jag har joggat i solsken och regn, ensam och i grupp, jag har till och med gjort backruscher. Mitt mål är varken en hel- eller halvmara, utan att ta mig längre och längre för varje gång tills jag är en vardagslöpare. Nu vet jag åtminstone att jag inte är ett hopplöst fall!

Jane Eyre (2011)

Men den här har vi ju sett, utbrister M när vi slår på Jane Eyre. Ja. Så klart. Miniserien och någon av de gamla filmatiseringarna men inte Cary Fukunagas versions med Mia Wasikowska i rollen som Jane och Michael Fassbender som Rochester. Och förresten, kan man verkligen se en Jane Eyre för mycket?

Ploten i Charlotte Brontës roman som gavs ut redan 1847 är välkänd: Föräldralösa Jane förskjuts av sina avlägsna släktingar och växer i stället upp på internat. Med en god utbildning i bagaget får hon anställning som guvernant på godset Thornfield Hall där hon och husbonden Rochester trots konventioner som säger annorlunda blir vänner och förälskade. Men Rochester bär på en mörk hemlighet som när den till slut uppdagas så när tar kål på både honom själv som Janes förnuft.

Fukunaga väljer ett icke kronologiskt sätt att berätta Brontës klassiker och med tanke på hur många gånger den filmats skadar det inte med omväxling. Mycket fokus ligger på Janes bakgrund, hennes drömmar om frihet och jämlikhet. Jag kan inte påstå att det känns helt nödvändigt att fortsätta skildra igen och igen, men när man tänker på hur banbrytande hon var då för 160 år sedan så svindlar det lite. Jag ser Jane som modig men skör och tycker mycket om hur Mia Wasikowska gestaltar henne. Mia som jag sedan tidigare framför allt gillar från tv-serien ”In treatment”.

Mötet och relationen mellan Jane och Rochester hamnar däremot lite i skymundan, jag hinner inte riktigt uppfatta eller dras med känslomässigt i övergången från främlingar till vänner. Michael Fassbender gör en fullt godkänd version av Edward Rochester, även om det inte är rollen han kommer gå till historien med (han gör ju så mycket bra), men tillsammans har de fin kemi.

Vi googlade och insåg att tv-versionen M kom ihåg visades julen 2009, så jag tycker det var på tiden att vi såg om denna klassiker. Vi båda, i sällskap av svärmor, gav 2011 års Jane Eyre ett gott betyg. (3+)

London, baby!

Yes, en variant av bokgeografi är tillbaka hos Enligt O! Stadsbesök heter temat och först ut är London, underbara London som förhoppningsvis får ett besök av mig inom en snar framtid. Innan dess finns det många anledningar att besöka staden fiktivt.

Lisa Jewell, en favorit inom feelgoodgenren, är född och uppväxt i London och naturligt nog utspelar sig de flesta av hennes böcker här. Ralph's party, Typ trettio, Vince & Joy till exempel och så Våga flyga som var det senaste jag läste av Jewell. Den handlar om poet-wannabeen Toby och en brokig skara människor som är hans inneboende på Silversmith Road, och så om Leah som iakttar dem från huset mitt emot.

Det finns även väldigt många filmer som utspelar sig i inspirerande London. Breaking and entering är den jag först kommer att tänka på, kanske för att den är full av Londonvyer både från King' Cross under upprustning, trendiga parhus och mindre fashionabla lägenhetskomplex.

Arkitekten Will utsätts för ett brott och när han konfronterar den unga förövaren blir han i stället själv del av svek och bedrägeri. Jag kommer ihåg den här som en bra film och jag har dessutom lyssnat på en föreläsning av kvinnan som står som förebild för Robin Wright Penns karaktär, svensk-amerikanska Liv, om hur det är att leva med ett autistisk barn.

Gone girl

Det framgår tidigt att allt inte står rätt till mellan Amy och Nick Dunne. Från en stormande förälskelse och ett framgångsrikt liv på Manhattan för livets omständigheter dem till Nicks hemstad på landsbygden i Missouri. Där blir deras liv helt annorlunda med arbetslöshet, eget företagande och sjuka föräldrar som tär på relationen. Fem år in i deras äktenskap finns inte mycket av förälskelsen kvar, desto mer självömkan och bitterhet. Det är med dubbla känslor Nick vaknar upp på deras femåriga bröllopsdag. Från köket hör han Amy laga frukost och förbereda sin traditionella skattjakt. De varma minnen det borde framkalla saknas och det är med magsyra i halsen och bävan som Nick slutligen gör henne sällskap i köket.

Några timmar senare rings Nick hem från baren han äger av en granne som reagerar på att parets ytterdörr står öppen och innekatten Bleecker sitter på trappan. Vid hemkomsten möts Nick av ett vardagsrum i oordning medan Amy är spårlöst försvunnen. På ett klassiskt sätt med vartannat hon/han kapitel får vi i Gone girl höra Nick och Amy berätta, hon om tiden innan försvinnandet, Nick om tiden efter. Det snurrar länge i mitt huvud över hur det hela kan hänga ihop.

Svårare än så behöver inte en intrig vara, eller? Fast nu är det är ju ändå Gillian Flynn vi pratar om, en mästarinna av det mörka och makabra. Som vanligt med Flynns miljöer och karaktärer är de inte de mest älskvärda, snarare tvärtom men de är minst sagt levande och minnesvärda precis som boken Gone Girl där Gillian Flynn än en gång levererar spänning av högsta klass.

Finfint besök på Kåken

Mitt lokala bibliotek är en del av Kulthurhuset Kåken som till min glädje ordnar ett författarbesök lördagen den 29 September. Eftersom jag till skillnad från alla andra inte kan gå på Bokmässan ser jag fram emot att höra Sara och Mats prata om Engelsforstrilogin, och kanske något om sitt nya spännande projekt.....

Update: Berättelser från Engelsfors är verkligen en undebar idé som vi nog är många som ser fram emot! Och så äger jag numera 3 signerade böcker, Cirkeln, Eld och en av min farbrors böcker från 80-talet med naturberättelser från Norrbotten!

 

Inte så originell

Det var visst fler än jag som ville låna Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar....ah, well, men vi har ju alltid Adlibris. Klick, klick.