Men den retar tydligen upp en del människor. Morgonpasset i P3 uppmärksammade den i morse och fick mail med kommentarer som ”Alla män har det inte heller så bra”. Sant, men inte vad den 8 mars handlar om. Samma vid Musikhjälpen i vintras som samlade in svindlande 18 miljoner till Radiohjälpens kampanj ”Alla flickor har rätt att gå i skolan” där jag såg kommentarer i stil med ”Jag ska inte skänka en krona till denna kampanj, pojkar har väl också rätt att gå i skolan!” Varför skulle det ena utesluta det andra och vad är det som är så svårt med att erkänna att vi lever i ett samhälle med strukturer som gör att flickor och kvinnor behandlas orättvist, mer i vissa delar av världen än andra. Lyssna på Maud Edgren Shoris upplevelser från Västafrika och kom sedan inte och säg att pojkar och flickor har samma rättigheter och möjligheter. Men visst, det är svårt att erkänna, för samhället det är vi alla tillsammans och att vara en del av något sådant fult känns tufft. Kanske är det lättare att förneka.
Men, det var inte det mitt inlägg i enligt O’s bloggstafett skulle handla om utan om en person som bidragit till att jag är som jag är.
Vissa kvinnor är naturliga förebilder som man omedelbart känner ett speciellt släktskap med. Min favorit blev tidigt pappas lillasyster Maggan. Yngst i en skara om sex, 25 år yngre än min äldsta farbror.
När jag var liten var det ett äventyr att åka till Maggan som bodde 60 mil bort. Vi hann knappt korsa Kalixälven innan de klassiska frågorna ”hur långt är det kvar” och ”när är vi framme” haglade över mina föräldrar i framsätet. De måste ha haft bra mycket längre tålamod än vad jag själv har med samma frågor för jag kommer bara ihåg kreativa svar och uppmuntrande tillrop. Till slut kom vi ändå fram till Maggans Villa Villerkullahus med klätterklippor och äppelträd på tomten och vindlande vrår och gamla trägolv inomhus. Det är över trettio år sedan mina besök i Fagervik men jag kan fortfarande se varje rum tydligt framför mig. Huset gjorde ett enormt intryck på mig, kanske för att besöken var magiska. Det är Maggan med för den delen.
På den tiden var hon textillärare. Kreativ redan då och modig som lämnat den lilla byn för att plugga och jobba tyckte jag. Det skulle dröja 20 år innan någon i släkten gjorde samma sak, då var det min tur. Men först flyttade Maggan hem. Det var en stor händelse, för från att i alla år ha bott hemma hos oss på sina besök hade hon plötsligt ett eget hus. Visserligen bara några hundra meter bort, så nära att jag kunde hoppa i ett par skor och springa bort oavsett väder. Och det gjorde jag ofta. Till kusinerna och till Maggan, som nu drev hälsokostbutik. Det var ännu en av hennes vrår som jag mer än gärna fördrev tid i och från vilken jag fortfarande kommer ihåg doften. Hon ordnade studiercirklar och akvarellkurser som jag deltog i, bara för att få känna mig lite kreativ, som Maggan.
Genomgående har hon också varit politiskt engagerad med stor kärlek till den hållbara utvecklingen och att leva i harmoni med naturen. När hon följde sin dröm och startade en konferens- och turistanläggning var det självklart med prisvinnande, miljövänliga byggnadssätt, i samarbete med lokala aktörer och med närodlade råvaror i fokus.
Eldsjälar med stort rättvisepatos borde vara något av det mest naturliga och uppskattade i vårt samhälle, men det är inte helt okontroversiellt i Jante-Sverige, speciellt i små samhällen där du inte kan vara anonym. Något jag tagit med mig och gjort till mina grundvärderingar är att våga gå min egen väg, att behandla alla människor med respekt och att min korta stund på jorden är ett lån från kommande generationer. Hur jag lever den korta stunden är viktigt.
Tack Maggan för att du lärt mig det och för nyårspresenten. Vem kan motstå tips 54 och 55?!
Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggar deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, Calle Brunell, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesb
