The Descendants

Jag hade inte möjlighet att se the Descendants under Göteborgs Filmfestival och det grämde mig lite. Alexander Payne var ju på besök och allt. Efter Golden Globes och Oscarsnomineringar hade jag osunt höga förväntningar på filmen, inte minst efter Vrångmannens recension här. Sedan läsa jag Camillas omdöme och kände att förväntningarna landade på en mer normal nivå medan suget att se filmen fortfarande fanns kvar. Så i söndags gick S och jag äntligen på bio för att se filmen som kategoriserats som det luriga "dramakomedi".

Matt King har i alla år varit en hårt arbetande jurist, frånvarande far och äkta man, tills den dagen hans fru är med om en svår båtolycka och han får ansvaret för de nu tonåriga döttrarna. Scottie, som inte oväntat agerar ut på grund av mammans olycka och Alex som skickats till en internatskola för att komma bort från droger och tveksamt sällskap. Samtidigt som läkarna meddelar beslutet att koppla bort hustruns livsuppehållande maskiner får Matt reda på att Elizabeth varit otrogen och på väg att lämna honom. Dessutom är han ansvarig för att lösa försäljningen av en stor del land, ett arv som hela hans släkt kan tjäna multum på om han förvaltar det väl.

George Clooneys Matt har alltså mycket på sin tallrik vilket är anledningen till hans rufsiga, lite slitna uppsyn. Med hjälp av den äldre dottern Alex och bihanget Sid lägger Matt upp en strategi för att meddela släkt och vänner om Elizabeths situation, till och med den hemlige älskaren.

Med den ploten hade det definitivt kunnat bli en sörja utan dess like, men filmen balanserar just drama och komedi på ett bra, varmt sätt. Visst, relationen med döttrarna och anledningen till Matts tidigare frånvaro är lite ytligt skildrad men det finna bara så mycket man kan avhandla på 2 timmar. Arvelotten tar en stor del av utrymmet, den har ju till viss del döpt filmen (ättlingarna) även om det kan syfta på flera saker. Summa summarum är det lite skratt, lite snyft och en fin film helt enkelt. (3+)

Har du inte velat åka till Hawaii innan vill du det definitivt efter the Descendants, det är en vacker reklamfilm, om inte hawaiskjortorna, flip-flopsen eller musiken avskräcker dig förstås!

I min hylla: D

D kan mycket väl vara den vanligaste begynnelsebokstaven på titlarna i vår hylla. De, Den, Det och Du utgör en betydande del och andra som heter något med Doktor, Domedag, Domare eller börjar på Död gör att den seglar upp i topp, kanske i konkurrens med E och S, vi får se vad inventeringen visar.

Alla ryms omöjligen i ett inlägg så de fyra som får representera är tre "creddiga" och en utskälld...

Dark Places, mörk och spännande om Libby Day's jakt på sanningen om vad som egentligen brutalt mördade hennes familj för 20 år sedan, ett brott som hennes bror är fälld för.

Du sköna nya värld, Huxley's klassiker från 1932 om ett framtida samhälle där barn odlas fram på industriell väg och människan lever i strikta kaster och dagligen drogas för att underkasta sig ordningen.

Da Vinci koden, med religionssymbolikern Robert Langdon på en jakt i rasande tempo efter den heliga Graal. Min hängmatteläsning sommaren då den retade upp en halv värld och hela katolska kyrkan. Jag tyckte den var underhållande!

Den hemliga historien, Donna Tartts kultförklarade debut från 1992 om en intellektuell klick elever vid ett amerikanskt universitet och deras dekadenta leverne och komplicerade relationer som leder till en katastrof.

Det händer i veckan

Vecka 10 2012, Babel har säsongspremiär med nya programledaren Jessica Gedin. Det tror jag blir kanon! Säsong 1 av Game of Thrones släpps på DVD och Bruce Springsteens nya album Wrecking ball finns i butikerna från och med i morgon.

På torsdag har jag bokcirkel med några favoritkvinnor och samma dag ordnar Linda en hejdundrandes bloggstafett, internationella kvinnodagen till ära.

Vi är över 40 skribenter som har uppdraget att uppmärksamma en eller flera kvinnor som har haft betydelse för oss, verkliga, fiktiva, döda eller levande, med eller utan litterär anknytning. Det här ska bli riktigt skoj, både att skriva men inte minst att läsa alla inlägg som säkert kommer vara en spännande blandning med vitt skilda teman.

Titta in då!

I min hylla på C

Titlar på C i min hylla är bland annat första delarna i var sin serie, en novellsamling och en oläst tunnis.

Case Histories av Kate Atkinson, den första delen om privatdeckaren Jackson Brody. Mina höga förväntningar infriades inte helt.

Cirkeln mötte däremot mina och hela bok-Sveriges förväntningar förra året. Nu är vi många som längtar efter Eld!

Coronado är en samling noveller samt en pjäs av Dennis Lehane. Ingen fempoängare men en trevlig samling om man som jag "måste" äga allt Lehane skrivit.

Cap Esterel är oläst än så länge men Tanja Langers debut om Michel, Helene och Elisabeths relation lockar definitivt.

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om

Termometern står på +10, snödropparna gottar sig i solen och mina sneakers har fått komma upp ur vinterförrådet. Nu är våren kommen!

Titlar på B

Forsätter inventera hyllan, nu efter titlar på B.

Bitterfittan av Maria Sveland är en riktig favorit. Om 30-åriga Saras tillfälliga flykt till tönt-Teneriffa och hennes tankar, känslor och oro inför att fastna i kvinnofällan samtidigt som hon älskar sin man och barn.

Being there av Jerzy Kosinski är en otrolig historia om Chance the Gardener som går från okänd enstöring till mediernas och världspolitikernas gunstling genom missförstånd och slumpmässiga händelser. Mycket rolig och tänkvärd.

Berlin på 8 kapitel. Sökte inspiration i Carl-Johans Vallgrens skidring av sin stad inför Berlinresan i somras.

Box 21 av Roslund/Hellström som jag tycker är ett bra författarpar och vars fiktion oftast avslutas med fakta ur den krassa verkligheten, som om trafficking i fallet med Box 21.

En verklig och overklig helg

Vi har spenderat helgen i Middle-earth. Älskar Middle-earth. Min film att ta med till en de ö skulle vara eposet om Middle-earth. Jag påmindes däremot om att det kommer dröja minst tio år innan jag kommer att se den tillsammans med min son. Glömmer bort att det är så mycket blod, död och orcher i allt det vackra.

Min fyraåring ville för övrigt till sin mors stora glädje lyssna på "Harry Pottular" i helgen.

- Harry Potter? sa jag och tog fram filmmusiken.

- Njäe. Med Erik Sadel.

Jag blev kall. Nu har det hänt. Jag kan inte längre styra över min sons musiksmak och i hans spellista ligger numera Saades Popular allra högst.