I min hylla: U

Udda verklighet av Nene Ormes blev 2013 års första lästa bok för min del, men långt ifrån mitt första möte med urban fantasy, dvs. fantasy som utspelar sig i nutid bland mer och mindre vanliga människor. Udda lider sedan lång tid av besvärande drömmar och kämpar delvis på grund av dessa med att fungera socialt och i arbetslivet. Hennes liv blir inte mindre komplicerat när hon inser att drömmarna är sanna och att hon tillhör de Sära. Helt OK spänning i Mamlömiljö.

Underbar och älskad av alla är Martina Haags debutroman från 2005 och går i samma komiska och vimsiga anda som hennes krönikor. Bella kämpar med att lyckas i livet, bland annat som skådespelare och när det enda som står mellan henne och drömrollen är huruvida hon kan akrobatik eller inte väljer hon att skarva sanningen lite och hepp, så är förvecklingarna igång. Snabbläst, roligt men med behov av skämskudde emellanåt. (Men människa, vad är det för fel med att säga som det är!?!)

Raka motsatsen till Haags karamell är Sofi Oksanens prisade Utrensing. Det finns inget glättigt över romanen om Estland under rysk ockupation och vad tiden och andan gjorde med Alide Truu. Inte heller är det något lättsamt över hur Alides unga släkting 50 år senare söker lyckan i väst men fastnar i människohandlares garn och vars hopp står till ett halmstrå från hennes mormors förflutna. Men bra är det.

Utopi är ett magasin som är nytt i hyllan för i år då jag tänkt läsa mer serier. I väntan på Berättelser från Engelsfors som kommer göra att serieromanen når ut till än fler människor är tidigare kan man i Utopi läsa annat av två av illustratörerna Kim W Andersson och Karl Johnsson, bland mycket annat i en värld där jag har mycket att upptäcka.

En ny favorit

En bok ska väcka känslor, vilka som helst, då blir den extra minnesvärld.  Om den också innehåller referenser till annan kultur brukar det bli ännu bättre (en av mina favoritböcker alla kategorier är ju en bok om en bok). Att Hazel och Augustus i John Greens The fault in our stars båda hyser kärlek till en bok som har stor betydelse för handlingen och att svensk hip-hop nämns flera gånger lovar alltså gott. För att inte tala om känslorna den väcker.

Hazel, Isaac och Augustus är tre av ungdomarna i den stödgrupp för cancersjuka som Hazels mamma mer eller mindre tvingar henne till efter en lång tids obotlig sjukdom. Tillsammans blir de vänner och mer ändå och hanterar med stor styrka och mycket galghumor de svårigheter de alla står inför. Ämnet i sig är tragiskt, hur Green tar sig an och skildrar det, magiskt. Han skapar fantastiska karaktärer och rapp dialog som gör att boken är, precis som Jodi Picoults blurb på omslag säger: "filled with staccato bursts of humor and tragedy".

Det kommer dröja innan jag slutar tänka på den här boken och jag kommer inte glömma läsningen. Eftersom vi hade besök sov lilleman hos oss några nätter. Som vanligt ligger han tätt intill och gnisslar tänderna eller med ett par fötter i mina revben så att jag balanserar längst ut på ca 20 av madrassens 140 centimetrar. I skumt ljus, för att inte störa eller väcka, läser jag till sent på kvällarna. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig och tårarna strömmar nerför mina kinder. M undrar från andra sidan madrassen vad i all världen som pågår. Det enda jag kan säga är att jag läser världens sorgligaste bok. Att ha sitt eget barn tryggt snusande bakom ryggen samtidigt som jag läser om andras sjuka barn gör det kanske än mer känslosamt men det är en läsupplevelse jag absolut inte vill vara utan.

Boken uppfyller alla kriterier för en riktigt högpoängare och efter detta mitt första möte med John Green kommer jag fortsätta reservera flera av både hans egna verk och hans samarbeten med lika fantastiska David Levithan. Jag är mycket nöjd med att ha hittat en ny favorit så tidigt på året.