Att vara dum i huvudet

Kan ju inte vara roligt. Jag föraktar och hånar vanligen de som är dumma i huvudet. Därför är det extra jobbigt att erkänna att jag också tillhör den skaran. Det finns ett fenomen som upprepar sig gång på gång. År efter år. I stort som smått och jag kan inte förstå hur en tänkande varelse kan undvika att lära sig av något som hänt en triljon gånger.
Första gången var för många år sedan då jag skulle legitimera mig för det taxibolag som hade huvudnyckel till stadens studentlägenheter eftersom min egen nyckel befann sig över 100 mil bort. Jag öppnar plånboken och hepp - inget körkort. En annan gång hittade jag den perfekta toppen som fanns kvar i ett exemplar i min storlek. Framme i kassan efter långt köande, och med lika lång kö bakom mig - inget betalkort.
Idag, år senare med otaliga exempel på samma händelse, lämnar jag in bilen på service. Jag ska betala servicen och legitimera mig för att få låna hyrbil men varken körkort eller betalkort finns på sin plats.

Hur det känns? Som att jag är dum i huvudet.