Vad jag har gjort...

...i oktober och november i stället för att läsa och se på film? Jo, bland annat det här:

                                    

För en som vanligtvis sitter framför datorn 8 timmar om dagen på en arbetsplats som för tillfället är minst sagt turbulent och förvirrande har höstens jobb med företagets julspex varit ett välkommet avbrott och ett nytt, kul sätt att testa min kreativitet. Jag kan inte påstå att jag skulle vilja byta bana till varken manusförfattare eller skådespelare men att få delta i det här projektet har varit fantastiskt och jag funderar mycket på hur man skulle kunna skapa kreativa och inspirerande samarbeten även i vår vanliga verksamhet. 

På måndag startar i all fall "livet efter spexet" och jag ser fram emot att gå och träna, träffa försummade vänner, läsa ut en bok och kanske testa de där två veckorna HBO bjuder på. Och så klart fortsätta vara lite lagom kreativ i min vardag!

Fredagsenkät v.48

Hos Linda hittar jag veckans fredsgsenkät som ursprungligen kommer från Viktoria på LitteraturMagazinet.

1) Vad läser du just nu?

Som halva den läsande befolkningen läser jag Nyckeln. Den andra halvan har redan läst ut den.

2) Nästa bok du tänker börja på?

Jag brukar inte planera läsningen och vet inte vad det blir förrän det är dags. Gardell eller Bjärbo/Lindbäck eller Green eller....
Spelets konst av Chad Harbach blir nästa bokcirkelbok, men den sparar jag nog till julledigheten. 

3) Hur tänker du fira första advent?

Jag tänker ta fram några adventsljusstakar, försöka balansera min sons enorma pyntlusta med min egen mer modesta, kanske smaka årets Blossaglögg och äta en pepparkaka eller två.

4) Läser du helst en bok i taget eller slalomläser du? Dvs. Har du flera böcker igång samtidigt?

Jag är ingen slalomläsare, men har några undantag. Romaner kan jag inte parallelläsa, men att varva en roman med noveller eller grafiska berättelser går bra. Har jag fastnat i en roman kan jag också behöva varva med något annat, men då handlar det snarare om att pausa än att slalomläsa. 

Här om kvällen såg det ut så här i mitt knä och det kändes lite var lite väl schizofrent.

Trevlig helg!

#fiktivnovember nr 4

30 dagar har november...och de dagarna är som tur är snart över. För att uthärda gäller det att hitta ljus i novembermörkret. På det som är min arbetsplats sedan 12 år tillbaka finns det några entusiaster, mig inklusive, som gör sitt bästa för att mitt i den tråkigaste månaden skapa en riktigt rolig dag. Vår alldeles egna filmfestival!

En lördag i november bjuder vi våra medlemmar och deras vänner på film från morgon till kväll, i år var temat dessutom något som ligger mig varmt om hjärtat Har du läst filmen? Urvalet är enormt av filmer som bygger på litteratur och vi visade både klassiker som "To kill a mockingbird" och "Den tredje mannen" till alldeles nyutkomna "The Great Gatsby" och filmatiseringen av Sofi Oksanens "Utrensning", för att bara nämna några, vi hinner nämligen med ca 25 visningar på en dag. Sedan är man ganska mör, men glad och inspirerad! Jag vet att många med mig alltid ser fram emot denna speciella novemberdag.

Men nu lyder ju faktiskt frågan i Helenas novembertävling: Berätta om något du ser fram emot bortom november! så för min del får det bli två andra bidrag i kategorin böcker som blivit film, jag ser nämligen mycket fram emot att se dessa "tvåor" inom kort:

Fiktiv november: fråga 3

För att fira Fiktiviteter-Helenas fyraårsdag i blogggosfären och för att gemensamt driva bort Novembermörkret deltar jag i #fiktivnovember. Första frågan, berätta om din  bästa läsupplevelse i år besvarades genom att länka till ett gammalt inlägg då John Greens "The falt in our stars" fortfarande är den starkaste bokupplevelsen under året. Fråga 2, berätta om din bästa icke-bokliga fiktivitet i år fick sitt svar på Instagram med tipset om finfina tv-serien "Orange is the new black" som dessutom fick mig att gå tillbaka till Jenji Kohans gamla Weeds som jag helt missat.

Fråga tre kräver dock att jag väcker min egen slumrande blogg till liv då Helena gett oss den delikata uppgiften att berätta om årets bästa dag.

För min del drar sig minnet genast till de lediga stunderna jag haft tillsammans med familjen, Londonresan och de fyra efterföljande semesterveckorna i somras. Mellan de obligatoriska resorna till släkten i Norrbotten och Småland unnade vi oss också en spontansemester, en road trip utan mål, men med mycket mening! Vi styrde bilen söder ut från Göteborg och efter några stopp hamnade vi i Malmö. Där bodde vi mitt i stan, betygsatte lekplatser, shoppade, spelade minigolf och åt middagar på Lilla Torg. På science fiction bokhandeln inhandlades bland annat Neil Gaimans "The ocean at the end of the lane" som slåss med Green om årets läsupplevelse. Bara en så'n sak.

Det underbara sommarvädret och den välkomnande staden med sitt fantastiska utbud av aktiviteter för stor och liten gör att jag faktiskt utnämner en av de dagarna till årets bästa, så som bara helt oplanerade, förutsättningslösa stunder kan bli.

Sommarens läsning

Det är 1 september och sommaren är officiellt slut även om den nu förhoppningsvis ersätts av fina höstdagar. Det bästa av sommarens digra bokskörd lyder som följer:

The Ocean at the end of the lane, Neil Gaimans mystiska, mörka, magiska roman om en man man som återvänder till den gård han växte upp på för att ta farväl men i stället drar sig till minnes fruktansvärda händelser från sin barndom. Tillsammans med de märkliga men mäkiga grannarna Hempstock upplever han saker ingen sjuåring borde komma nära, varken i denna världen eller i fantasin.

Jag älskade denna bok och avundas de som fortfarande har läsupplevelsen framför sig, förutsatt att man gillar mystik och Gaiman vill säga. Efter boken kan man med fördel lyssna på poden "Meet the author" där en oerhört sympatisk Gaiman berättar om både sin nya roman och gamla verk.

Alice Munros Kärlek, vänskap, hat tog mig hela sommaren att läsa eftersom jag inte kan läsa noveller i ett svep efter varandra, min hjärna behöver lite tid att ställa om och i denna samling är det nio stycken att avhandla. Jag är ingen van novelläsare och emellanåt blir jag lite less på formatet, precis som många andra vill jag ha MER av karaktärerna.

Men det är å andra sidan det som är novellens frihet och när de skrivs så skickligt som av Munro och den ena efter den andra är smått fantastiska blir helheten pretty darn amazing. Att ge kvinnor så mycket utrymme i både tanke och handling är inte heller helt vanligt så denna bokcirkelbok blev en positiv överraskning för min del.

Jag har läst ovanligt många deckare det gångna året eftersom jag förra sommaren länsade mammas bokhylla på Åsa Larssons hela serie. I år stod Tove Alsterdals I tystnaden begravd i sommarstugehyllan så under de sköna veckorna vid norrbottenskusten blev det alltså ännu en bok som utspelade sig i Tornedalen, Sveriges eget Midsomer.

Den hemvändande journalisten Katrine snubblar i sökandet efter sin familjs bakgrund över hemligheter som många vill skall förbli begravda. Vi bjuds på en både historiskt intressant berättelse om svenska kommunister som hoppade av till Ryssland blandat med en nutida mordhistoria som utspelar sig i närheten av mina hemtrakter vilket ger ett extra kul perspektiv. Jag är mycket nyfiken på Alsterdals debut, Kvinnorna på stranden också.

Det var lite ur sommarens bokskörd, jag hyser inga tvivel om att hösten kommer bli lika bra och ännu bättre då mycket intressant läsning ligger i pipelinen. Välkommen september!

Officiell paus

Förlåt kära vän för att jag har lämnat dig åt ditt öde. Jag har ägnat mig åt både det riktiga livet och fiktion i olika former, men orden kring detta sinar. En stundande semester lär inte öka chansen för uppdateringar så med min planerade sommarläsningshög tar jag en officiell paus från bloggen. Jag hoppas att jag återvänder. Till dess finns jag på instagram där både #läserjustnu och #nowwatching förekommer frekvent - hoppas vi ses där! 

Bästa hälsningar Åsa a.k.a Bkiddo75

Läst sedan sist

Våren började med ett underbart läs-flow då jag på kort tid avverkade en rad bra böcker:

Ön av Lotta Lundberg. Den svenska läkaren Olivia bor på en ö i Stilla Havet sedan 20 år tillbaka när en delegation från London anländer för att utreda anklagelser om sexuella övergrepp. Hela öns livsstil och med den Olivias val sätts under lupp. "Gemensamt måste vi kämpa för att Stillahavsöarna förblir ett paradis" uppmanar turister och administrationen i England, men vems är egentligen paradiset? Den här boken gjorde mig extremt ambivalent. Den börjar med karaktären av en spänningsroman, men utvecklas efter hand till något annat. Relativismen är skickligt hanterad och jag pendlar många gånger mellan "å ena sidan, å andra sidan" i de moraliska frågorna. En trevlig första bekantskap med Lotta Lundberg.

No och jag av Delphine de Vigan. Fin historia om 13-åriga Lou som i panik över ett muntligt föredrag slänger ur sig att hon ska tala om hemlösa. Konsekvensen blir att hon tar kontakt med uteliggaren No och intervjuerna ger henne inte bara en inblick i livet på gatan, utan ett projekt som hjälper henne att fly från sin egen familjs trasiga verklighet. Paris, överintelligent tonåring hittar udda vänskap - temat känns igen från en av mina favoritböcker, Igelkottens elegans, och ja, jag faller även för de Vigans berättelse. 

Precis som No och jag har Efter attentatet av Yasmina Khadra vunnit det prestigefulla Le Prix des Libraires, de franska bokhandlarnas stora pris. Tel Aviv skakas av ett bombattentat och kirurgen Amine blir fast i kaoset bland skadade och döda. Mitt i vilan efter det långa skiftet kallas han tillbaka till sjukhuset men inte för att operera utan för att identifiera självmordsbombaren som misstänks vara hans fru. Den förvirring och förtvivlan som följer väcker både känslor och tankar, som så mycket gör i den eviga konflikten mellan Palestina och Israel som har fascinerat mig ända sen jag skrev en uppsats i ämnet på 90-talet.

Efter tre relativt tunna böcker, föredömligt runt 300 sidor, gav jag mig på J.K Rowlings något tjockare Den tomma stolen. Mina förväntningar var inte särskilt höga då mottagandet av Rowlings första vuxenroman varit ljumma, men nyfikenheten desto större. Jag har ju ändå, med några få undantag, läst Harry Potter-serien med stor behållning. En engelsk småstad skakas av lokalpolitikern Barry Fairbrothers plötsliga död. De frågor han brann för fortsätter prägla staden även efter hans död och intrigerna kring vem som skall bli hans efterträdare når inga gränser. Det finns inget Harry Potterskt över det här så övergången från barn till vuxenlitteratur har Rowling klarat av. Berättelsen, karaktärerna och intrigerna vävs ihop på ett intrikat sätt och min invändning är kanske just att det blir lite väl många karaktärer. Rowling vill ge alla utrymme och drar  därför vissa saker ett extra varv, men det är för många att hantera så det blir både upprepningar och obalans och trots en bra ihopvävd samtidsskildring landar det i att jag tycker det är blir för långt. 

Sedan kom bokcirkelvännen E's val Blodets meridian av Cormac McCarthy och efter 50 sidor på två veckor kunde jag vinka adjö till min läslust. Som jag slitit med ynglingens betraktelse från 1880-talets  gränstrakt mellan Mexico och USA. Nej, man behöver inte läsa ut tråkiga böcker men samtidigt var jag nyfiken på det som DN kallar "mästerverk" och Svenska Dagbladet för "skrivkonst" så jag kämpade vidare genom torra ökenlandskap, överfall och skalperingar. Jag tog mig med mycket möda och lite behållning igenom de 319 första sidorna och se, då blev det LITE mer intressant, så pass att jag orkade till slutet. Men nej, det här var verkligen inte min kopp te. Det är på inget sätt dåligt skrivet, McCarthy är målande som vanligt, men ämnet berör mig inte det minsta. 

Familjens rekommendationer på Världsbokdagen

I dag är det Världsbokdagen så min fråga till familjen löd: Vilken bok tycker du att alla borde läsa?

Lilleman S, 5 år: "Jag tycker Guinness Rekordbok för där kan man läsa om världens minsta pappa och om en som föddes med hjärtat UTANFÖR kroppen. Och om det längsta håret - det får inte ens plats på Grodan!" De har alltså fått tillskott i boklådan på förskolan och mitt försök att ändra till högsta håret godkänns inte men det är en mohikanfrisyr vi pratar om det har jag, bland mycket annat, fått lära mig de senaste veckorna.

M, 39 going on 40: "Dumskallarnas sammansvärjning"

- Varför då, du måste motivera?

- För den är bäst.

Det är så mycket omdöme jag kommer få ut av den man som läser mer än någon annan jag vet, men hey, hur skulle det se ut om alla recenserade böcker till höger och vänster....

Själv gav jag upp efter halva berättelsen om arbetsskygge, intellektualiserande Ignatius och hans magmun, men det var för många år sedan och jag måste snart ge den en ny chans. Han som satte den i händerna på mig den där gången för 15 år sedan finns ju fortfarande kvar och har mitt fulla förtroende i det allra mesta, kanske är det dags att jag även tar hans boktips på allvar.

När jag själv ska plita ner svaret inser jag vilken omöjlig uppgift för det finns så klart inte bara en bok du ska läsa, så länge du läser. Jag älskar att vi har börjat med kapitelböcker till lilleman och längtar till det är dags för Ronja Rövardotter och Harry Potter. Jag älskar att mina gamla Wahlströms ungdomsböcker finns kvar i källaren och är sugen på att läsa om en del gamla favoriter för att se hur de står sig i dag. Jag älskar våra bokhyllor, från gammelmormors 50-talsmöbel till stringhyllorna som är fulla av pocketböcker. Jag älskar min bokcirkel och den gemenskap och läsupplevelser den ger, inte minst Kärlekens historia som är den bok jag njutit av mest de senaste åren.

Jag älskar ungdomsböcker som är lika mycket vuxenböcker och som rör mig till tårar. Och bokbloggar som gör att jag upptäckt okända förmågor som blivit all time highs som Joy Nicholsons Klanerna i Palos Verdes. Och jag älskar bibliotek och nätbokhandlar som alltid är fulla av nyheter och olästa sidor som bra väntar på att bli upptäckta av just mig.

Hurra för böcker och läsning idag på Världsbokdagen!

Musiklyrik!

Om du som jag älskar musik och tycker att texterna är särskilt viktiga är Babel och PSL's Musiklyrik något för dig. I morgon, den 19 april, är nämligen sista dagen att nominera din favorit bland svenska låttexter från år 2000 och framåt. Jag kan tänka mig att Jocke Berg, Håkan Hellström, Annika Norlin och Timbuktu är några av dem som blir mångfaldigt nominerade.

Det finns verkligen många fantastiskt berättelser att välja på, för det är vad de är, men när man skärskådar sina favoriter är det svårt att läsa dem enbart som text eftersom kärleken till låten inte minst sitter i musiken. Jag har många svenska favoriter och gläder mig åt vårens många skivsläpp som Hästpojken, Petter och Oscar Linnros till exempel, och hade Frida Hyvönen skrivit på svenska hade hon varit mitt givna val, i stället gick en av mina nomineringar till denna:

Min dagbok, den blev stulen, dom skrattar åt mig nu
Internet, gör mig känd, dom laddar ner mig fil för fil

Så dum som jag är kan jag inte förstå hur jag ska bära mig åt
för allt blir fel och nu vet alla om vad jag sa till dig
och nu vet alla om, vad du sa

För du är med på sidan 3 och fram till 42
ett citat, det du sa, var elakt men så uppenbart

Så simpel som jag är kan jag inte förstå hur jag ska bära mig åt
för allt blir fel och hur du ser på mig 
stämmer ganska bra med hur jag ser på mig 

Så kalla mig CP, kalla mig bög
det kanske är fel, men en bra metafor
för den jag är, för det jag är

The Chaos Challange!

Jag har min vana trogen spenderat en förlängd påskhelg hos hos mina föräldrar i Norrbotten och njutit av mycket vinteraktiviteter, frisk luft och lästid i massor. Förutom på Instagram har jag varit avloggad från det mesta i elektronisk väg och hittar därför lite sent denna läsutmaning, ursprungligen på tyska men översatt av How hollow heart and full.

Det är en perfekt utmaning för mig, spretig och med mycket utrymme, och i och med att den startade 1 Mars kan jag redan bocka av några av de 35 punkter som det gäller att innan slutet av året "klara" minst 20 av. Det blir ett bra komplement till försöket att ta tag i hyllvärmarna här hemma.

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska.
Done: Ön av Lotta Lundberg

2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.

3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie.
Done: Nyckels av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

4. Läs en bok med två personer på omslaget.

5. Läs en bok som publiceras 2007.
Done: Efter attentatet - Yasmina Khedra (passar även in på punkt 14 och 16, men eftersom en bok bara får förekomma en gång på listan väljer jag att placera den här).

6. Läs en bok vars titel består av tre ord.
Done: Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt

7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi.

8. Läs en bok som handlar om vampyrer.

9. Läs en bok som har över 600 sidor.

10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.
Done: Blodets meridian av Cormac McCarthy

11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.

12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par, jfr. fjärde punkten).

13. Läs en bok med träd på omslaget.

14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.

15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).
Done: The fault in our start - av John Green

16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor.
Done: The tiny wife av Andrew Kaufman

17. Läs en bok som publicerades under 2013.
Done: The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman

18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.

19. Läs en bok med en av de fyra elementen på omslaget.

20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år.

21. Läs en bok med ”The” i början av titeln.
Done: The casual vacancy av J.K Rowling

22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.
Done: Stad av skuggor av Cassandra Clare - handlar bland annat om vampyrer.

23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jfr. sjätte punkten).

24. Läs en dystopi.

25. Läs en bok vars omslag är mestadels rött.
Done: Väldigt sällan fin av Sami Said

26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet.

27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).
Done: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs

28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter.
Done: Udda verklighet av Nene Ormes

29. Läs en debutroman.
Done: Spelets konst av Chad Harbach

30. Läs en fristående bok.
Done: Sommaren utan män av Siri Hustvedt

31. Läs en bok utan människor på omslaget.
Done: En vinter i Stockholm av Agneta Pleijel

32. Läs en bok vars omslag är mestadels vit.
Done: I tystnaden begrav av Tove Alsterdal

33. Läs en bok som publicerades 2012.
Done: Live by night av Dennis Lehane

34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt.
Done: No och jag av Delphine de Vigan

35. Läs en bok om änglar.

Argo - eller Det var på håret

I november 1979 nådde det Iranska folkets demonstrationer mot USA's stöd för den störtade shahen sin kulmen. Den amerikanska ambassaden i Teheran stormades vilket ledde till ett 444 dagar långt gisslandrama och en diplomatisk kris mellan de två länderna. Men 6 ambassadanställda lyckades fly och höll sig gömda i månader, bland annat med hjälp av svenska, men framför allt kanadensiska diplomater innan en räddningsaktion utan motstycke iscensattes.

The "canadian caper" är den sanna och fascinerande historia som filmen Argo bygger på. Filmen, och Ben Affleck som regisserar, producerar och spelar huvudrollen har under galasäsongen nått stora framgångar och fick både en Golden Globe och Oscar för bästa film.

Självklart är filmversionen något omgjord och dramatiserad för att passa formatet och funka i två timmar men jag gillar hur man lyckas göra den spännande och nervig. Den makalösa Hollywoodbluffen som skapades som täckmantel för fritagningen är fantastisk och framför allt 70-tals scenografin. Hår, mustascher, glasögon, skjortsnibbar och färgerna allt känns helt autentiskt, love it!

Mina invändningar har med spänningsmomenten att göra, för ett nervigt moment x 2 blir dubbelt spännande, ett tredje kanske funkar, men för många "nära ögat" sekvenser blir inte automatiskt 10 ggr bättre, tvärtom. För mig blir spänningen snarare komiskt.

Jag är helt klart underhållen, men nej, jag håller inte med om att detta var förra årets bästa film. Men based on a true story med amerikanska hjältar är så politiskt korrekt det kan bli och jag förstår att Holllywood älskar den. (3+)

Tårarna, snart kommer tårarna

På tal om Oscar - hos Fiffis Filmtajm hittade jag inför Oscarsgalan en massa klassiska Oscarsklipp och tacktal som fick mig att sitta och storgråta mitt på blanka förmiddagen. För så'n är jag.

Att jag den senaste tiden har läst en hel del fantastisk litteratur som också rensat tårkanalerna gjorde mig kanske extra känslig för när jag kommer till klippet där Tom Hanks 1993 tar emot priset för sin roll som Andrew Becket i Philadelphia får jag pausa för att hämta näsdukar. Kommer du ihåg?

Februariblues? (men en himla massa bra film)

I Februari 2013 når jag botten med två inlägg sedan jag började skriva på den här sidan för 4 år sedan. Två. Ändå både läser jag och ser film, men formuleringarna kring dem saknas. Som tur är har jag numera har både en real-life bokcirkel och filmklubb där vi diskuterar friskt, det är ju faktiskt något som har förändrats i min kulturkonsumtion de sista två åren. Gemenskapen. Men jag vill inte överge min lilla logg, my own, my precious!

Så varför inte kicka igång Mars med något av det jag sett senaste tiden och som förra helgen uppmärksammades på Oscarsgalan?

 

Hela 11 nomineringar hade Berättelsen om Pi, vilket till slut blev 4 statyetter i de välförtjänta klasserna foto, visuella effekter och musik och så den prestigefulla, och enligt mig överraskande vinsten för bästa regi. Ang Lee i all ära, det mesta han tar i blir till guld, men med en animerad tiger och en pojke ombord på en livbåt i två timmar är det så himla mycket att regissera egentligen? Den största behållningen av filmen är just det visuella, den är oerhört vacker men precis som boken är historien lite för seg och aningen för andlig för min smak, så för mig når filmen inte högre än 3+ och jag är lättad över att den inte vann priset för bästa film.

Filmen efter Yann Martels litterära upplaga föll mig alltså inte helt på läppen, står sig då Tarantinos originalberättelse i Oscarssammanhang?

Att jag är och alltid har varit ett stort fan av Quentin Tarantino är ingen hemlighet och förra veckan när vi var barnfria hade M och jag biodate till just Django Unchained. Helt oromantiskt eftersom filmen följer klassisk Tarantinomönster, en galen historia med starka karaktärer, lite absurd humor och mycket våld. Denna gången i klassisk westernmiljö där gevär och pistoler var lika vanligt som en Iphone och ett par converse är idag. Lite back to basic, med en twist. Den levde upp till mina förväntningar (4-) men kvalar inte in på topp tre av mina Tarantinofavoriter och skulle absolut inte vunnit som bästa film. Men att Christoph Waltz fick pris för bästa manliga biroll - hurra! Att han får den för rollen som en tysk som som även om han är prisjägare och dödar folk för pengar även tror på mänskliga rättigheter är fantastiskt.

2010 blev Kathryn Bigelow första kvinna att vinna Oscar för bästa regi för filmen The Hurt Locker och i år är hon tillbaka i krigs- och terrorvardagen men med Pakistan som spelplats. Bigelow var inte reginominerad men enligt juryn var Zero Dark Thirty en av de nio bästa filmerna förra året. Här har den precis haft biopremiär och vi passade på att se den på Göteborgs Filmfestival, på vackra Draken.

Dramat startar med terrordåden den 11 september 2001 som utgångspunkt och visar de konsekvenser terrordåden får för CIAs underrättelseverksamhet och för agenten Maya i den tio år långa jakten på UBL (bin Laden).  

Den här filmen, och Bigelow med den, har fått kritik för att den inte är nog kritisk mot tortyr. Det stämmer att ingen av de CIA agenter som har ett helt sinnessjukt jobb protesterar eller artikulerar kritik mot vad de gör, det är ett jobb och ett prioriterat jobb. Jag som inte gillar att blir skriven på näsan med budskap tycker att tortyrscenerna är vidriga vilket inte kan gå någon förbi. Därför är det inte nödvändigt att kommentera dem mer än så, jag kan bilda mig en egen uppfattning vilket faktiskt kan göra det till en bättre film. På samma sätt lämnar Bigelow terrordåden mot CIA okommenterade, de händer, gång på gång, får konsekvenser, men det är utan stråkar eller amerikanska flaggor i bakgrunden. Med riktig nerv när upplösningen närmar sig och med antydningar om att detta bygger på en riktig agents historia blir det här ett riktigt bra drama (4).

Ingen av dessa filmer slår dock Les Misérables som var nominerad i samma kategori, den står fortfarande högst i kurs hos mig, men på onsdag ser jag och mina filmklubbskompisar Argo som faktiskt kammade hem Oscarn framför alla dessa fantastiska filmer. Hur den var lovar jag att rapportera om i ett inlägg inom en inte allt för avlägsen framtid.

I min hylla: U

Udda verklighet av Nene Ormes blev 2013 års första lästa bok för min del, men långt ifrån mitt första möte med urban fantasy, dvs. fantasy som utspelar sig i nutid bland mer och mindre vanliga människor. Udda lider sedan lång tid av besvärande drömmar och kämpar delvis på grund av dessa med att fungera socialt och i arbetslivet. Hennes liv blir inte mindre komplicerat när hon inser att drömmarna är sanna och att hon tillhör de Sära. Helt OK spänning i Mamlömiljö.

Underbar och älskad av alla är Martina Haags debutroman från 2005 och går i samma komiska och vimsiga anda som hennes krönikor. Bella kämpar med att lyckas i livet, bland annat som skådespelare och när det enda som står mellan henne och drömrollen är huruvida hon kan akrobatik eller inte väljer hon att skarva sanningen lite och hepp, så är förvecklingarna igång. Snabbläst, roligt men med behov av skämskudde emellanåt. (Men människa, vad är det för fel med att säga som det är!?!)

Raka motsatsen till Haags karamell är Sofi Oksanens prisade Utrensing. Det finns inget glättigt över romanen om Estland under rysk ockupation och vad tiden och andan gjorde med Alide Truu. Inte heller är det något lättsamt över hur Alides unga släkting 50 år senare söker lyckan i väst men fastnar i människohandlares garn och vars hopp står till ett halmstrå från hennes mormors förflutna. Men bra är det.

Utopi är ett magasin som är nytt i hyllan för i år då jag tänkt läsa mer serier. I väntan på Berättelser från Engelsfors som kommer göra att serieromanen når ut till än fler människor är tidigare kan man i Utopi läsa annat av två av illustratörerna Kim W Andersson och Karl Johnsson, bland mycket annat i en värld där jag har mycket att upptäcka.

En ny favorit

En bok ska väcka känslor, vilka som helst, då blir den extra minnesvärld.  Om den också innehåller referenser till annan kultur brukar det bli ännu bättre (en av mina favoritböcker alla kategorier är ju en bok om en bok). Att Hazel och Augustus i John Greens The fault in our stars båda hyser kärlek till en bok som har stor betydelse för handlingen och att svensk hip-hop nämns flera gånger lovar alltså gott. För att inte tala om känslorna den väcker.

Hazel, Isaac och Augustus är tre av ungdomarna i den stödgrupp för cancersjuka som Hazels mamma mer eller mindre tvingar henne till efter en lång tids obotlig sjukdom. Tillsammans blir de vänner och mer ändå och hanterar med stor styrka och mycket galghumor de svårigheter de alla står inför. Ämnet i sig är tragiskt, hur Green tar sig an och skildrar det, magiskt. Han skapar fantastiska karaktärer och rapp dialog som gör att boken är, precis som Jodi Picoults blurb på omslag säger: "filled with staccato bursts of humor and tragedy".

Det kommer dröja innan jag slutar tänka på den här boken och jag kommer inte glömma läsningen. Eftersom vi hade besök sov lilleman hos oss några nätter. Som vanligt ligger han tätt intill och gnisslar tänderna eller med ett par fötter i mina revben så att jag balanserar längst ut på ca 20 av madrassens 140 centimetrar. I skumt ljus, för att inte störa eller väcka, läser jag till sent på kvällarna. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig och tårarna strömmar nerför mina kinder. M undrar från andra sidan madrassen vad i all världen som pågår. Det enda jag kan säga är att jag läser världens sorgligaste bok. Att ha sitt eget barn tryggt snusande bakom ryggen samtidigt som jag läser om andras sjuka barn gör det kanske än mer känslosamt men det är en läsupplevelse jag absolut inte vill vara utan.

Boken uppfyller alla kriterier för en riktigt högpoängare och efter detta mitt första möte med John Green kommer jag fortsätta reservera flera av både hans egna verk och hans samarbeten med lika fantastiska David Levithan. Jag är mycket nöjd med att ha hittat en ny favorit så tidigt på året.

Stadsbesök: Göteborg

Enligt O's stadsbesök är tillbaka med ett nedslag i det som sedan 15 år är min hemstad - Göteborg! Jag älskar att bo i sta'n och försöker utnyttja det kulturella utbudet så mycket jag hinner, även om det i ärlighetens namn varit skralt med besök på teater och museer de sista åren. Men var sak har sin tid, det jag prioriterar i konkurrens med att vara mamma till en femåring är framför allt film och musik.

Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.

Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.

Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.

Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!

Les Misérables - the movie

Sicken misär! Ja, 1800-talets Frankrike var ingen picknick. Det får bland annat Jean Valjean erfara då han döms till fem års fängelse för att ha stulit ett bröd, ett straff som sedan förlängs med 14 år på grund av upprepade flyktförsök. När han till slut släpps efter nitton år är det till frihet med modifikation eftersom hans papper registrerar honom som farlig och det är omöjligt att få en ny chans i samhället. Men någon ger honom den lilla chans som behövs för ett anständigt liv även om det blir ett liv på flykt undan en obarmhärtig polismakt men den nitiska Javert i spetsen.

8 år senare är Jean Valjean en annan man, ansvarfull och framgångsrik men trots sina god intentioner råkar en av hans fabriksanställda, Fantine, illa ut. På grund av människors obarmhärtighet, samhällets moral och orättvisor slår hon så att säga rock bottom. Sent omsider kommer Valjean till hennes hjälp, framför allt till hennes dotter Cosettes undsättning och Valjeans liv på flykt får ännu en dimension då han inte bara är ansvarig för sitt eget liv.

Ytterligare 8 år passerar och det sista nedslaget hos samhällets olycksbarn gör vi dagarna kring Juniupproret 1832. Valjean och Cosette lever ett undanskymt liv när deras väg korsas med en grupp frihetskämpar vars drömmar om en revolution snart kommer att kulminera. Med Javert fortfarande i hasorna är Valjean än en gång på väg att fly staden när den liberale aristokraten Marius och Cosette blir förälskade och Valjean dras istället in i revolutionärernas sista strid.

Les Misérables är en speciell film, sprängfull av hjärtskärande drama. Den är lång, mer än 2,5 timmar under vilka de talade replikerna går att räkna på en hand. Eftersom skådespelarna inte mimar till inspelningar utan sjunger live under inspelning blir inte alltid skönsång och långa, vackra toner men i stället väldigt känslosamt och nära. Det tillåts vara fult och smutsigt och om filmen inte vinner någon av galornas pris för kostym och smink så vet jag inte vad. Redan på Golden Globe belönades filmen med några av de mest prestigefyllda priserna, väl unnat! 

När jag går hemåt visslar jag på ”Do you hear the people sing?”. Känslan i kroppen är att jag vill ansluta mig till en revolution någonstans och sjunga på barrikaderna. Sedan kommer jag hem och tacksamheten sköljer över mig. Över att jag inte levde på 1800-talet, att mitt största problem är att jag blev lite kall om benen på vägen hem, tacksam för att lilleman sover nyduschad i sin säng och att M har tänt en brasa. Jag är också tacksam att jag precis haft en fantastiskt bioupplevelse tillsammans med en kompis, en film jag kommer tänka och nynna på ett bra tag. (4+)

Se en bok!

Om mindre än två veckor drar Göteborgs 36 Internationella Filmfestival igång. Programmet är imponerande som vanligt med över 500 filmer att välja emellan.

Bland filmer med en litterär förlaga märks i år bland annat Purge, a.k.a Utrensning av Sofi Oksanen, en stark berättelse om den Sovjetiska ockupationen av Estland och som film, Finlands Oscarsbidrag.

Den ovillige fundamentalisten har jag inte läst men istället bokat biljett till då jag är nyfiken på historien om hur Changez som bor och jobbar i USA sedan många år utsätts för misstanke och fördomar då 11 Septemberkatastrofen inträffar.

Anna Karenina kommer jag inte se på festivalen, men gärna vid ett annat tillfälle under året. Keira Knightley, Jude Law och svenska Alicia Wiklander gör roller i Tolstys klassiker.

Annars vill jag rekommendera No från årets temaland Chile om hur Pinochet 1988 tvingades till en folkomröstning om militärdiktaturens vara eller icke vara. Jag brukar också försöka se någon musikfilm och i år finns det så stor vidd som 80-tals rock, hip-hop, Bollywood och Elvis på programmet. Mest tror jag dock på The Russian Winter om The Fugees sångaren John Forté.

Jag vill också se hur den första kvinnliga vinnaren av en regi-Oscar, Kathryn Bigelow, skildrar jakten på Usama bin Ladin i filmen Zero Dark Thirty med bland annat Fares Fares i en av rollerna. Och så tänker jag inte missa Call me Kuchu om kampen för att skapa en dräglig tillvaro för homosexuella i Uganda.

Bra blandning, enorm pepp!

Avlägset

Dimman ligger lågt över stan och sommaren känns väldigt avlägsen. Jag fixar med foton och blir i alla fall uppiggad av att titta tillbaka på en av sommarens finaste och mest färgglada dagar som vi spenderade på klipporna på Öckerö.

TV-året 2012

Bästa serien jag sett i år är:
Den enda tv-program jag såg i realtid 2012 var under julledigheten då jag besviken över att det traditionella svenska dramat uteblev (Selma, August etc.) och istället bänkade mig i framför Palme. Wow! Kanske ingen serie i den rätta bemärkelsen men det bästa jag sett i år. 1986 var jag 11 år och för liten för att känna till Palmes roll, politiskt och internationellt. För mig har han främst varit sin död, blodfläcken i snön och begravningen i stadshuset, fram tills nu och jag tycker de tre delarna var fantastiskt intressanta.

Av mer klassiska serier är det dokumentärens kontraster Battlestar Galactica och The Walking Dead som har trollbundit mig under året. Och Glee som jag sent omsider har fått se tack vare Netflix. Denna underbara sång- och dansserie som bryter mot alla heteronormativa high school dramer och som med en stor dos humor och färgstarka karaktärer vågar ta upp alla typer av ämnen.

Sämsta serien jag sett i år är:
Har inte sett något riktigt dåligt, men av allt bra är Jericho den svagaste länken. Serien om det lilla samhället i mellanvästern som isoleras efter en serie atomsprängningar startade helt OK, men lyckades inte gripa tag i oss annat än för att slötitta på de första 10-12 avsnitten.

Störst förhoppning hade jag på:
HBO juvelen Game of Thrones kom till svensk television under våren, ackomanjerat av roliga TV-cirkeln med Johanna Koljonen, Roger Wilson och Kodjo Akolor. Vi bänkade oss redo att se realtids-tv för en gångs skull, men efter två avsnitt gav vi upp och köpte boxen. Så klart. GoT är svulstig medeltidsfantasy och trots viss unken kvinnosyn och omotiverade boob-flashes blev den ett måste. Jag som inte streamar från US eller laddar ner längtar mycket efter säsong två som kommer i Mars, om jag inte hunnit testa HBO Nordic innan dess.....
Uppdaterat: Läste precis inne hos Mia att säsong 2 snart är tillbaka på SVT!

Mest besviken blev jag över:
Tredje säsongen av tidigare högpoängaren Downton Abbey hade problem och tuggade på tomgång. Bara Maggie Smith fortsatte att glänsa men det räckte inte för att kompensera för Earl Granthams motvilja till förnyelse, Marys snobbism, O'Briens intrigmakande eller Bates maktspel i fängelset och jag blev faktiskt besviken.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2012:
Ett ord: Netflix! Filmutbudet må vara undermåligt, men för en tv-serieknarkare är det fantastiskt. Glee, som sagt, du kan även ha Buffymaraton, upptäcka Sons of Anarchy, the Tudors, Doctor Who, Bron, Modern Family och så vidare. Även utbudet för barn håller måttet.

Apple TV lösningen som vi använder och som gör att vi kan streama trådlöst från datorn eller aj-fånen till tv:n får också full pott. Spenderar som sagt ohälsosamt mycket tid i fiktiva världar, och då är tekniklösningarna viktiga...

       

Filmåret 2012

Bästa filmen jag sett i år är:
Jag tyckte mycket om den lågmälda The art of getting by om tonårige George som har gjort det till en konst att glida genom livet och framför allt skolan med minsta möjliga ansträngning. Relationer och vänskap står inte högt på listan innan han sista året på high school träffar Sally.

Annars är de klassiska actionfilmer som The Avengers, Skyfall och nu senast The Hobbit som varit bäst  tillsammans med det politiska dramat Maktens Män och mysiga dramakomedier som Laxfiske i Jemen, Pojken med cykeln och Moonrise Kingdom.

Sämsta filmen jag sett i år är:
En regnig sommarkväll gick M till videobutiken och kom efter mycket beslutsångest vid hyllorna hem med....Twilight: Breaking dawn (part 1). Det borde han inte ha gjort.

Störst förhoppning hade jag på:
Filmversioner av fantastiska böcker är alltid lite nervkittlande, i år var det Hungerspelens tur. Jag hoppades så klart att den inte skulle göra bort sig utan klara av att stå på egna ben och kanske vinna lite ny publik även till böckerna och det tycker jag absolut att den fixade.

Mest besviken blev jag över:
In början av året såg jag Soul Kitchen, en av M's favoriter från Göteborgs Filmfestival året innan om Zinis som sliter med en restaurang i Hamburg. Utmålad som en stor komedi blev den här för mig mest skrikig och jobbig med förvecklingar på grund av människans dumhet vilket jag har svårt för.

Så här utmärkte sig filmåret 2012:
De har i år blivit i snitt en film per vecka av vilka ynka 6 st klarar Bechdelstestet utan tveksamhet, det vill säga att de innehåller minst två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än en man. Lika skrämmande resultat som vanligt och kanske måste jag leta mer medvetet efter filmer som klarar testet under 2013.

Flera av de bästa filmerna såg jag med jobbets filmklubb vilket innebär några kvällars jobb per termin med belöningen med att dela upplevelser med likasinnade och se människor bli berörda av film. Love it! Allt jag sett under året finns samlat här.

      

Bokåret 2012

Dags att i vanlig ordning summera året som gått gällande böcker, film och tv-serier. Först ut, läsningen:

Bästa boken jag läst i år är:
Årets bästa är verkligen en salig blandning av klassiker, fantasy, släktkrönikor och nutidshistoria då To kill a mockingbird, Eld, Det stora huset, Morgon i Jenin, The Graveyard book, Bonjour Tristesse och Torka aldrig tårar utan handskar alla konkurrerar om en topp 5 placering. Bredden symboliserar på ett bra sett hela årets läsning och min smak generellt.

Sämsta boken jag läst i år är:
En av de sista blev även den sämsta då En röd liten fågel i juletid inte berörde mig för fem öre.

Störst förhoppning hade jag på:
Neil Gaiman har länge varit en författare jag vill testa, och haft enorma förväntningar på. Året började med The graveyard book som jag genast föll för och i somras läste jag även Amerikanska gudar, som kanske inte var en lika omedelbar förälskelse men som definitivt gör att Gaiman blir en favorit att återvända till.

Mest besviken blev jag över:
David Levithan och Rachel Cohns samarbete i Dash och Lilys utmaningsbok nådde inte samma höjder som vanligt, trots att den utspelar sig i New York och boknörderi har en stor roll. Den är inte dålig, men efter de första roliga delarna av ungdomarnas skattjakt tappar den fokus och trovärdigheten för mig. Ett fall av icke infriade förväntningar bara.

Så här utmärkte sig läsåret 2012:
Jag har tagit mig mer lästid, trots andra fiktiva distraktioner som film, Wordfeud och Instagram och läst nästan en tredjedel så många böcker som förra året. Det känns lovande för läslusten, även om jag inser att det så klart tar tid från något annat (hej försummade fotoalbum, träning, städning...). Bokklubben fortsätter att vara en källa till fantastiskt prat om all sköns litteratur och har stått för flera intressanta val. 2013 firar vi 2-års jubileum även om några medlemmar bytts ut på vägen.

Fler kvinnliga författare än manliga har det blivit och mer svenskt än på flera år. Jag har varit usel på att plocka från mina hyllvärmare, dvs. olästa böcker som redan står i hyllan utan köpt alldeles för mycket nytt. Det ska jag försöka ändra på 2013 då jag också ska försöka läsa mer på engelska igen, det blev bara tre förra året.

Toppar och dalar i December

Inget botar en lässvacka som Åsa Larsson. Den fjärde delen om Rebecka Martinsson som numera är åklagare i Kiruna är samma rappa spänning som tidigare. Till dess din vrede upphör innehåller spektakulära mord, landsbygdsintriger och osämja samt lite kärlekstrubbel och var precis vad jag behövde i mörka December efter en seg läsperiod. Även om jag inte brukar räkna mig som deckarläsare av stora mått roas jag av Larssons skicklighet och ser mycket fram mot nästa del. (3)

En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg är bokklubbens nuvarande läsning. Enligt omslaget är den "full av medmänsklig värme, eftertanke och humor". Jag må ha konstig humor men enligt mig är denna berättelse om Oswald som flyttar från Chicago till Alabama med en dödlig lungsjukdom i bagaget och de människor (och fåglar) han träffar i Lost River rätt meningslös, banal och bör undvikas. (1)

Vilken kontrast det blev att i stället läsa Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg inte serien i höstas eftersom jag först ville läsa boken och skapa mig min egen bild av Rasmus, Benjamin, Koppom, den vita älgen och alla andra i denna första bok av tre. Varje kapitel är starkt och smärtsamt, för det gör ont att sätta sig in i hur det var då, för mindre än 30 år sedan i moderna och fria Sverige. Ont över de som for illa i sin kamp för kärlek och öppenhet och för de som blev sjuka och gick bort. Del två och tre kommer bli några av 2013 års mest välkomna fortsättningar. (4+)