Sidor

måndag 21 januari 2013

Les Misérables - the movie


Sicken misär! Ja, 1800-talets Frankrike var ingen picknick. Det får bland annat Jean Valjean erfara då han döms till fem års fängelse för att ha stulit ett bröd, ett straff som sedan förlängs med 14 år på grund av upprepade flyktförsök. När han till slut släpps efter nitton år är det till frihet med modifikation eftersom hans papper registrerar honom som farlig och det är omöjligt att få en ny chans i samhället. Men någon ger honom den lilla chans som behövs för ett anständigt liv även om det blir ett liv på flykt undan en obarmhärtig polismakt men den nitiska Javert i spetsen.

8 år senare är Jean Valjean en annan man, ansvarfull och framgångsrik men trots sina god intentioner råkar en av hans fabriksanställda, Fantine, illa ut. På grund av människors obarmhärtighet, samhällets moral och orättvisor slår hon så att säga rock bottom. Sent omsider kommer Valjean till hennes hjälp, framför allt till hennes dotter Cosettes undsättning och Valjeans liv på flykt får ännu en dimension då han inte bara är ansvarig för sitt eget liv.

Ytterligare 8 år passerar och det sista nedslaget hos samhällets olycksbarn gör vi dagarna kring Juniupproret 1832. Valjean och Cosette lever ett undanskymt liv när deras väg korsas med en grupp frihetskämpar vars drömmar om en revolution snart kommer att kulminera. Med Javert fortfarande i hasorna är Valjean än en gång på väg att fly staden när den liberale aristokraten Marius och Cosette blir förälskade och Valjean dras istället in i revolutionärernas sista strid.

Les Misérables är en speciell film, sprängfull av hjärtskärande drama. Den är lång, mer än 2,5 timmar under vilka de talade replikerna går att räkna på en hand. Eftersom skådespelarna inte mimar till inspelningar utan sjunger live under inspelning blir inte alltid skönsång och långa, vackra toner men i stället väldigt känslosamt och nära. Det tillåts vara fult och smutsigt och om filmen inte vinner någon av galornas pris för kostym och smink så vet jag inte vad. Redan på Golden Globe belönades filmen med några av de mest prestigefyllda priserna, väl unnat! 

När jag går hemåt visslar jag på ”Do you hear the people sing?”. Känslan i kroppen är att jag vill ansluta mig till en revolution någonstans och sjunga på barrikaderna. Sedan kommer jag hem och tacksamheten sköljer över mig. Över att jag inte levde på 1800-talet, att mitt största problem är att jag blev lite kall om benen på vägen hem, tacksam för att lilleman sover nyduschad i sin säng och att M har tänt en brasa. Jag är också tacksam att jag precis haft en fantastiskt bioupplevelse tillsammans med en kompis, en film jag kommer tänka och nynna på ett bra tag. (4+)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar