Stadsbesök: Göteborg

Enligt O's stadsbesök är tillbaka med ett nedslag i det som sedan 15 år är min hemstad - Göteborg! Jag älskar att bo i sta'n och försöker utnyttja det kulturella utbudet så mycket jag hinner, även om det i ärlighetens namn varit skralt med besök på teater och museer de sista åren. Men var sak har sin tid, det jag prioriterar i konkurrens med att vara mamma till en femåring är framför allt film och musik.

Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.

Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.

Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.

Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!

Les Misérables - the movie

Sicken misär! Ja, 1800-talets Frankrike var ingen picknick. Det får bland annat Jean Valjean erfara då han döms till fem års fängelse för att ha stulit ett bröd, ett straff som sedan förlängs med 14 år på grund av upprepade flyktförsök. När han till slut släpps efter nitton år är det till frihet med modifikation eftersom hans papper registrerar honom som farlig och det är omöjligt att få en ny chans i samhället. Men någon ger honom den lilla chans som behövs för ett anständigt liv även om det blir ett liv på flykt undan en obarmhärtig polismakt men den nitiska Javert i spetsen.

8 år senare är Jean Valjean en annan man, ansvarfull och framgångsrik men trots sina god intentioner råkar en av hans fabriksanställda, Fantine, illa ut. På grund av människors obarmhärtighet, samhällets moral och orättvisor slår hon så att säga rock bottom. Sent omsider kommer Valjean till hennes hjälp, framför allt till hennes dotter Cosettes undsättning och Valjeans liv på flykt får ännu en dimension då han inte bara är ansvarig för sitt eget liv.

Ytterligare 8 år passerar och det sista nedslaget hos samhällets olycksbarn gör vi dagarna kring Juniupproret 1832. Valjean och Cosette lever ett undanskymt liv när deras väg korsas med en grupp frihetskämpar vars drömmar om en revolution snart kommer att kulminera. Med Javert fortfarande i hasorna är Valjean än en gång på väg att fly staden när den liberale aristokraten Marius och Cosette blir förälskade och Valjean dras istället in i revolutionärernas sista strid.

Les Misérables är en speciell film, sprängfull av hjärtskärande drama. Den är lång, mer än 2,5 timmar under vilka de talade replikerna går att räkna på en hand. Eftersom skådespelarna inte mimar till inspelningar utan sjunger live under inspelning blir inte alltid skönsång och långa, vackra toner men i stället väldigt känslosamt och nära. Det tillåts vara fult och smutsigt och om filmen inte vinner någon av galornas pris för kostym och smink så vet jag inte vad. Redan på Golden Globe belönades filmen med några av de mest prestigefyllda priserna, väl unnat! 

När jag går hemåt visslar jag på ”Do you hear the people sing?”. Känslan i kroppen är att jag vill ansluta mig till en revolution någonstans och sjunga på barrikaderna. Sedan kommer jag hem och tacksamheten sköljer över mig. Över att jag inte levde på 1800-talet, att mitt största problem är att jag blev lite kall om benen på vägen hem, tacksam för att lilleman sover nyduschad i sin säng och att M har tänt en brasa. Jag är också tacksam att jag precis haft en fantastiskt bioupplevelse tillsammans med en kompis, en film jag kommer tänka och nynna på ett bra tag. (4+)

Se en bok!

Om mindre än två veckor drar Göteborgs 36 Internationella Filmfestival igång. Programmet är imponerande som vanligt med över 500 filmer att välja emellan.

Bland filmer med en litterär förlaga märks i år bland annat Purge, a.k.a Utrensning av Sofi Oksanen, en stark berättelse om den Sovjetiska ockupationen av Estland och som film, Finlands Oscarsbidrag.

Den ovillige fundamentalisten har jag inte läst men istället bokat biljett till då jag är nyfiken på historien om hur Changez som bor och jobbar i USA sedan många år utsätts för misstanke och fördomar då 11 Septemberkatastrofen inträffar.

Anna Karenina kommer jag inte se på festivalen, men gärna vid ett annat tillfälle under året. Keira Knightley, Jude Law och svenska Alicia Wiklander gör roller i Tolstys klassiker.

Annars vill jag rekommendera No från årets temaland Chile om hur Pinochet 1988 tvingades till en folkomröstning om militärdiktaturens vara eller icke vara. Jag brukar också försöka se någon musikfilm och i år finns det så stor vidd som 80-tals rock, hip-hop, Bollywood och Elvis på programmet. Mest tror jag dock på The Russian Winter om The Fugees sångaren John Forté.

Jag vill också se hur den första kvinnliga vinnaren av en regi-Oscar, Kathryn Bigelow, skildrar jakten på Usama bin Ladin i filmen Zero Dark Thirty med bland annat Fares Fares i en av rollerna. Och så tänker jag inte missa Call me Kuchu om kampen för att skapa en dräglig tillvaro för homosexuella i Uganda.

Bra blandning, enorm pepp!

Avlägset

Dimman ligger lågt över stan och sommaren känns väldigt avlägsen. Jag fixar med foton och blir i alla fall uppiggad av att titta tillbaka på en av sommarens finaste och mest färgglada dagar som vi spenderade på klipporna på Öckerö.

TV-året 2012

Bästa serien jag sett i år är:
Den enda tv-program jag såg i realtid 2012 var under julledigheten då jag besviken över att det traditionella svenska dramat uteblev (Selma, August etc.) och istället bänkade mig i framför Palme. Wow! Kanske ingen serie i den rätta bemärkelsen men det bästa jag sett i år. 1986 var jag 11 år och för liten för att känna till Palmes roll, politiskt och internationellt. För mig har han främst varit sin död, blodfläcken i snön och begravningen i stadshuset, fram tills nu och jag tycker de tre delarna var fantastiskt intressanta.

Av mer klassiska serier är det dokumentärens kontraster Battlestar Galactica och The Walking Dead som har trollbundit mig under året. Och Glee som jag sent omsider har fått se tack vare Netflix. Denna underbara sång- och dansserie som bryter mot alla heteronormativa high school dramer och som med en stor dos humor och färgstarka karaktärer vågar ta upp alla typer av ämnen.

Sämsta serien jag sett i år är:
Har inte sett något riktigt dåligt, men av allt bra är Jericho den svagaste länken. Serien om det lilla samhället i mellanvästern som isoleras efter en serie atomsprängningar startade helt OK, men lyckades inte gripa tag i oss annat än för att slötitta på de första 10-12 avsnitten.

Störst förhoppning hade jag på:
HBO juvelen Game of Thrones kom till svensk television under våren, ackomanjerat av roliga TV-cirkeln med Johanna Koljonen, Roger Wilson och Kodjo Akolor. Vi bänkade oss redo att se realtids-tv för en gångs skull, men efter två avsnitt gav vi upp och köpte boxen. Så klart. GoT är svulstig medeltidsfantasy och trots viss unken kvinnosyn och omotiverade boob-flashes blev den ett måste. Jag som inte streamar från US eller laddar ner längtar mycket efter säsong två som kommer i Mars, om jag inte hunnit testa HBO Nordic innan dess.....
Uppdaterat: Läste precis inne hos Mia att säsong 2 snart är tillbaka på SVT!

Mest besviken blev jag över:
Tredje säsongen av tidigare högpoängaren Downton Abbey hade problem och tuggade på tomgång. Bara Maggie Smith fortsatte att glänsa men det räckte inte för att kompensera för Earl Granthams motvilja till förnyelse, Marys snobbism, O'Briens intrigmakande eller Bates maktspel i fängelset och jag blev faktiskt besviken.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2012:
Ett ord: Netflix! Filmutbudet må vara undermåligt, men för en tv-serieknarkare är det fantastiskt. Glee, som sagt, du kan även ha Buffymaraton, upptäcka Sons of Anarchy, the Tudors, Doctor Who, Bron, Modern Family och så vidare. Även utbudet för barn håller måttet.

Apple TV lösningen som vi använder och som gör att vi kan streama trådlöst från datorn eller aj-fånen till tv:n får också full pott. Spenderar som sagt ohälsosamt mycket tid i fiktiva världar, och då är tekniklösningarna viktiga...

       

Filmåret 2012

Bästa filmen jag sett i år är:
Jag tyckte mycket om den lågmälda The art of getting by om tonårige George som har gjort det till en konst att glida genom livet och framför allt skolan med minsta möjliga ansträngning. Relationer och vänskap står inte högt på listan innan han sista året på high school träffar Sally.

Annars är de klassiska actionfilmer som The Avengers, Skyfall och nu senast The Hobbit som varit bäst  tillsammans med det politiska dramat Maktens Män och mysiga dramakomedier som Laxfiske i Jemen, Pojken med cykeln och Moonrise Kingdom.

Sämsta filmen jag sett i år är:
En regnig sommarkväll gick M till videobutiken och kom efter mycket beslutsångest vid hyllorna hem med....Twilight: Breaking dawn (part 1). Det borde han inte ha gjort.

Störst förhoppning hade jag på:
Filmversioner av fantastiska böcker är alltid lite nervkittlande, i år var det Hungerspelens tur. Jag hoppades så klart att den inte skulle göra bort sig utan klara av att stå på egna ben och kanske vinna lite ny publik även till böckerna och det tycker jag absolut att den fixade.

Mest besviken blev jag över:
In början av året såg jag Soul Kitchen, en av M's favoriter från Göteborgs Filmfestival året innan om Zinis som sliter med en restaurang i Hamburg. Utmålad som en stor komedi blev den här för mig mest skrikig och jobbig med förvecklingar på grund av människans dumhet vilket jag har svårt för.

Så här utmärkte sig filmåret 2012:
De har i år blivit i snitt en film per vecka av vilka ynka 6 st klarar Bechdelstestet utan tveksamhet, det vill säga att de innehåller minst två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än en man. Lika skrämmande resultat som vanligt och kanske måste jag leta mer medvetet efter filmer som klarar testet under 2013.

Flera av de bästa filmerna såg jag med jobbets filmklubb vilket innebär några kvällars jobb per termin med belöningen med att dela upplevelser med likasinnade och se människor bli berörda av film. Love it! Allt jag sett under året finns samlat här.

      

Bokåret 2012

Dags att i vanlig ordning summera året som gått gällande böcker, film och tv-serier. Först ut, läsningen:

Bästa boken jag läst i år är:
Årets bästa är verkligen en salig blandning av klassiker, fantasy, släktkrönikor och nutidshistoria då To kill a mockingbird, Eld, Det stora huset, Morgon i Jenin, The Graveyard book, Bonjour Tristesse och Torka aldrig tårar utan handskar alla konkurrerar om en topp 5 placering. Bredden symboliserar på ett bra sett hela årets läsning och min smak generellt.

Sämsta boken jag läst i år är:
En av de sista blev även den sämsta då En röd liten fågel i juletid inte berörde mig för fem öre.

Störst förhoppning hade jag på:
Neil Gaiman har länge varit en författare jag vill testa, och haft enorma förväntningar på. Året började med The graveyard book som jag genast föll för och i somras läste jag även Amerikanska gudar, som kanske inte var en lika omedelbar förälskelse men som definitivt gör att Gaiman blir en favorit att återvända till.

Mest besviken blev jag över:
David Levithan och Rachel Cohns samarbete i Dash och Lilys utmaningsbok nådde inte samma höjder som vanligt, trots att den utspelar sig i New York och boknörderi har en stor roll. Den är inte dålig, men efter de första roliga delarna av ungdomarnas skattjakt tappar den fokus och trovärdigheten för mig. Ett fall av icke infriade förväntningar bara.

Så här utmärkte sig läsåret 2012:
Jag har tagit mig mer lästid, trots andra fiktiva distraktioner som film, Wordfeud och Instagram och läst nästan en tredjedel så många böcker som förra året. Det känns lovande för läslusten, även om jag inser att det så klart tar tid från något annat (hej försummade fotoalbum, träning, städning...). Bokklubben fortsätter att vara en källa till fantastiskt prat om all sköns litteratur och har stått för flera intressanta val. 2013 firar vi 2-års jubileum även om några medlemmar bytts ut på vägen.

Fler kvinnliga författare än manliga har det blivit och mer svenskt än på flera år. Jag har varit usel på att plocka från mina hyllvärmare, dvs. olästa böcker som redan står i hyllan utan köpt alldeles för mycket nytt. Det ska jag försöka ändra på 2013 då jag också ska försöka läsa mer på engelska igen, det blev bara tre förra året.

Toppar och dalar i December

Inget botar en lässvacka som Åsa Larsson. Den fjärde delen om Rebecka Martinsson som numera är åklagare i Kiruna är samma rappa spänning som tidigare. Till dess din vrede upphör innehåller spektakulära mord, landsbygdsintriger och osämja samt lite kärlekstrubbel och var precis vad jag behövde i mörka December efter en seg läsperiod. Även om jag inte brukar räkna mig som deckarläsare av stora mått roas jag av Larssons skicklighet och ser mycket fram mot nästa del. (3)

En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg är bokklubbens nuvarande läsning. Enligt omslaget är den "full av medmänsklig värme, eftertanke och humor". Jag må ha konstig humor men enligt mig är denna berättelse om Oswald som flyttar från Chicago till Alabama med en dödlig lungsjukdom i bagaget och de människor (och fåglar) han träffar i Lost River rätt meningslös, banal och bör undvikas. (1)

Vilken kontrast det blev att i stället läsa Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg inte serien i höstas eftersom jag först ville läsa boken och skapa mig min egen bild av Rasmus, Benjamin, Koppom, den vita älgen och alla andra i denna första bok av tre. Varje kapitel är starkt och smärtsamt, för det gör ont att sätta sig in i hur det var då, för mindre än 30 år sedan i moderna och fria Sverige. Ont över de som for illa i sin kamp för kärlek och öppenhet och för de som blev sjuka och gick bort. Del två och tre kommer bli några av 2013 års mest välkomna fortsättningar. (4+)