Jane Eyre (2011)

Men den här har vi ju sett, utbrister M när vi slår på Jane Eyre. Ja. Så klart. Miniserien och någon av de gamla filmatiseringarna men inte Cary Fukunagas versions med Mia Wasikowska i rollen som Jane och Michael Fassbender som Rochester. Och förresten, kan man verkligen se en Jane Eyre för mycket?

Ploten i Charlotte Brontës roman som gavs ut redan 1847 är välkänd: Föräldralösa Jane förskjuts av sina avlägsna släktingar och växer i stället upp på internat. Med en god utbildning i bagaget får hon anställning som guvernant på godset Thornfield Hall där hon och husbonden Rochester trots konventioner som säger annorlunda blir vänner och förälskade. Men Rochester bär på en mörk hemlighet som när den till slut uppdagas så när tar kål på både honom själv som Janes förnuft.

Fukunaga väljer ett icke kronologiskt sätt att berätta Brontës klassiker och med tanke på hur många gånger den filmats skadar det inte med omväxling. Mycket fokus ligger på Janes bakgrund, hennes drömmar om frihet och jämlikhet. Jag kan inte påstå att det känns helt nödvändigt att fortsätta skildra igen och igen, men när man tänker på hur banbrytande hon var då för 160 år sedan så svindlar det lite. Jag ser Jane som modig men skör och tycker mycket om hur Mia Wasikowska gestaltar henne. Mia som jag sedan tidigare framför allt gillar från tv-serien ”In treatment”.

Mötet och relationen mellan Jane och Rochester hamnar däremot lite i skymundan, jag hinner inte riktigt uppfatta eller dras med känslomässigt i övergången från främlingar till vänner. Michael Fassbender gör en fullt godkänd version av Edward Rochester, även om det inte är rollen han kommer gå till historien med (han gör ju så mycket bra), men tillsammans har de fin kemi.

Vi googlade och insåg att tv-versionen M kom ihåg visades julen 2009, så jag tycker det var på tiden att vi såg om denna klassiker. Vi båda, i sällskap av svärmor, gav 2011 års Jane Eyre ett gott betyg. (3+)