Vindens skugga

Jag ville ha lite Barcelonainspiration innan min resa förra månaden och trodde att jag plockade ner Katedralen vid havet från hyllan. Först efter några sidor märker jag att även om det är på Barcelonas gator vi rör oss är det under trettiotalet, inte medeltiden då Santa Maria del Mar byggdes. Först då inser jag att det jag håller i händerna är Vindens skugga av Carloz Ruiz Zafón. Jag behövde verkligen semester.

Men, en bok om en bok, det har ju varit ett vinnande koncept förr och det började mycket bra så det var med höga förväntningar som jag fortsatte läsa om Daniel som på sin 10-års dag får den mest fantastiska present av sin far, ett besök i de bortglömda böckernas gravkammare. Där hittar han Vindens skugga av Julián Carax, en bok som blir en besatthet för Daniel och vars författares mystiska liv fortsätter korsa hans väg genom åren. Det är inte alla som vill att Daniel ska finna sanningen om Vindens skugga.

Barcelonainspirationen infinner sig sannerligen, det är många promenader genom Raval och el Gotic, vyer över vackra men skrämmande Montjuíc och många turer med spårvagnen längs Avenida de Tibidabo under de nästan 600 sidorna som också kryddas med färgstarka karaktärer. Tyvärr räcker den inspirationen inte riktigt till då intrigerna kring Daniels och Carax öden tar några turer för mycket och jag förlorar intresset för boken om boken.  I det här fallet slog den verkliga resan den fiktiva med hästlängder.