PDD

Det är inte bara frånvaron av vårvärmen och det blåsiga Göteborg som gör mig låg, jag lider även av PDD, Post-Dexter-Depression då vi i går såg det sista avsnittet av säsong 4. Ni som har sett den vet att säsongen är sprängfull av ångest och stress då den kretsar kring Dexters svårighet att kombinera sin nyfunna familjelycka med sin mörka sida samtidigt som han tampas med den synnerligen otäcke Trinitymördaren. Ni vet också att säsongsavslutningen (OMG!) är något utöver det vanliga. ’nuff said.

Manusförfattarna till Dexter gör verkligen det omöjliga möjligt: får mig att gilla och känna sympati med en bestialisk mördare, gång på gång. Är inte fiktion underbart!

Nu längtar jag till mitten av Juni, då hoppas jag verkligen att sommaren har kommit. Om inte åker jag ändå till Barcelona (!) samt återvänder till Miami, i alla fall andligt, eftersom Dexter säsong 5 då släpps på DVD.