Bra alltså! Jag läser inte jättemycket deckare men några jag fastnat för är Dennis Lehanes serie om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. De utspelar sig i Bostons arbetarkvarter och innehåller en för mig oslagbart mix av rå hjärtlighet, vänskap, lojalitet och spänning. Det handlar inte om realism eller igenkänning, det är fullkomlig verklighetsflykt.När vi här om veckan för första gången såg Sons of Anarchy gillade både M och jag början,men var också lite skeptiska till om intrigen och karaktärerna skulle hålla mer än några avsnitt. Vi konsulterade därför tv-gurun Anna Thunman Sköld som dyrt och heligt lovade att det skulle vara värt att fastna i Kaliforniens Charming och gänget Samcro. Motorcykelklubben som trots sin legitima verkstad i övrigt sällan följer varken de juridiska eller moraliska lagar som övriga samhället satt upp. Vuxna män gör saker tillsammans och en samhörighet och lojalitet som är svårt att föreställa sig skapas. Mellan kungen Clay och kronprinsen Jax står starka Gemma, en tuff matriark som även hon gör allt för att skydda de som enligt henne själv är värdig hennes kärlek. Gemma är definitivt en svärmor eller väninna man vill ha på sin sida.
Det är brutalt och förkastligt, men samtidigt har Kurt Sutter skapat karaktärer man inte kan undgå att gilla, precis som Lehane. Vi har nu sett första säsongen och kommer definitivt att följa Samcros fortsatta intriger, det var en välkommen verklighetsflykt i stor konstrast till soffhörnan i kalla Sverige. Precis som jag vill ha det. (4)Kjell Häglund skrev för övrigt en fantastisk sammanfattning av Sons of Anarchy på Weird Science när serien hade premiär 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar