Ständigt aktuella Smith & Mapplethorpe

I slutet av Augusti kommer Patti Smith till Sverige för att ta emot Polarpriset som hon fick med en motivering som bland annat lyder att "Smith has demonstrated how much rock'n'roll there is in poetry and how much poetry there is in rock'n'roll". För mig är Smith den självklara typen av artist och konstnär som alltid funnits, men vars verk jag inte känner till speciellt väl. Men sedan jag så den magnifika dokumentären Black White + Grey om Robert Mapplethorpe och Sam Wagstaff där Smith så tydligt framställdes som Mapplethorpes musa har jag varit nyfiken på henne som person och på deras relation. Just kids är Smiths löfte till Mapplethorpe, att berätta deras historia.

Det är en historia som börjar i New York i slutet av 60-talet med två ungdomar som möts av en slump och som blir bästa vänner i nöd och lust. Framför allt är det nöd och detaljerna om hur det är att vara aspirerande konstnärer, under eran då Andy Warhol var som störst, är många och smärtsamma, stundtals ren misär. Men kärleken till varandra, staden och konsten lyser igenom och det är svårt att inte fängslas av den smältdegel som Chelsea Hotel var vid den tiden. Hon skräder inte med de dystra detaljerna men ibland håller hon tillbaka sina känslor och framstår som en orimligt förlåtande och förstående kvinna. Kommer man nära i en biografi är det också då det blir som mest intressant, men så är ju detta Patti och Roberts historia mer än något annat.

Som den poet hon är levereras vissa delar av Just kids mycket vackert. Men biografins nackdelar, jag-formen och den kronologiska ordningen som jag tycker kan bli lite tråkigt och platt kommer tyvärr inte Smith helt ifrån heller. Jag förstår dock att historierna med dess omfattande namedropping hade tjänat på att jag själv var mer insatt i 70-talets punk- och konstnärsscen. 10 år äldre kanske?

Men min fascination för Smith fortsätter, jag har börjat lyssna mer på hennes musik och letar efter hennes dikter att läsa. Jag hoppas att jag kommer ihåg att slå på tv:n den 30 Augusti då Smith tar emot Polarpriset med ny skiva i bagaget.

Robert Mapplethorpe lyckas trots sin för tidiga död vara ständigt aktuell, i år självklart promotad av Smiths bok och Polarpris och för tillfället med fotoutställning på Fotografiska museet som jag hoppas hinna se innan den stänger. Läs även Jonas Gardells artikel Fotografen och änglarna samt lyssna i Kulturradion Kosmos sändningsarkiv om både Mapplethorpe och Smith om du som jag gillar den dynamiska duon.