Låt den rätte komma in

Samma vecka som Kulturradion Nya Vågen pratade om skräckvågen i svensk samtidslitteratur och om hur den i viss mån fick sin nytändning med hjälp av en liten vampyr i Blackeberg så läste jag ut just Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists debutbok.

Det är början av 80-talet och i en av Stockholms västra förorter träffar vi en samling vanliga och ovanliga typer. Alkisgänget som hänger på Kinakrogen, tonåringarna som sniffar lim i källaren, den ensamstående mamman som helgar lördagkvällarna åt Dallas och poliser som plötsligt får ett brutalt och spektakulärt mord att utreda. Och så träffar vi Oskar, en vanlig men utsatt pojke och Eli, en ovanlig flicka som blir hans enda vän. Oskar förstår snart att allt inte står rätt till med Eli, hans misstänker till och med att hon är vampyr och att hon har något att göra med de våldsdåd som sker i området. Men Oskar har överseende med det, allt för att slippa ensamheten. I området bor också Håkan, som även han skulle göra vad som helst för Eli men av andra skäl.

Just förhållandet mellan Håkan och Eli är det läskigaste inslaget i boken och det får även svåra konsekvenser för invånarna i Blackeberg. Annars är det vardagliga, realistiska blandat med de övernaturliga inslagen som gör boken riktigt bra. Men ibland tycker jag att författaren blir lite övertydlig. Scenen är satt, det är inte nödvändigt att nämna ubåten i Karlskrona, Dallas signaturmelodi eller andra tidstypiska detaljer för att påminna mig om vilken tid vi rör oss i. Jag fattar. Och gillar. Fast förra sommaren läste jag Människohamn och den håller jag fortfarande som snäppet vassare!