Debuter

Att min treåriga son gillar tv och böcker råder det ingen tvekan om, den genen går i rakt nedstigande led. Det var därför nästan lika högtidligt som på valdagen då vi i helgen skred in på Bergakungen för att göra biodebut som familj. Filmen för dagen var Vem? där 8 av Stina Wirséns böcker har animerats. Gunnar Bohlin läser tydligt och pedagogiskt om lilla och stora nallen, gula katten, fågeln, kaninen och nallegrisen. Jag har inte varit överförtjust i böckerna men har fått ge mig då lilleman gärna lånar dem och jag kan se poängen i att prata om bråken, känslorna och de fula orden som återkommer både i böckerna och filmerna.

Sonen tittar i alla fall på ”den stora tv:n” med full koncentration och när de 30 minuterna har gått och vi gör oss klara att gå tittar han förundrat på oss: – Vadå gå? Igen!
Ja, det här gör vi definitivt igen!

Senare under helgen frågar en kompis om jag vill gå med på Svinalängorna. Hon är en god vän som jag träffar en hel del, men som ALDRIG går på bio, så det tillfället kunde jag inte försitta. Vi drack te innan, grät i kapp till Pernilla Augusts regidebut och lovade varandra att detta gör vi också igen.

Jag har inte läst Susanne Alakoskis prisbelönta bok, inte varit speciellt sugen på det heller, så jag hade noll och inga förväntningar på filmen men visste att det inte skulle bli någon upplyftande historia.

Leena åker motvilligt till sin mammas dödsbädd tillsammans med sin familj som knappt vetat om att svär- och mormodern existerat. Maken Johan stöttar och pushar, ibland med lite väl glättig attityd till det möte som så tydligt sitter hårt inne för Leena. Genom tillbakablickar på uppväxten, med finska föräldrar i sjuttiotalets Ystad, ser vi anledningen till den spända relationen och hur alkohol och våld leder familjen i fördärvet. Nattsvart, men bra. Tehilla Blad är fantastiskt som 70-talets Leena och Noomi Rapace gör den spända, ångestfyllda nutida versionen alldeles utmärkt.