S och jag växte upp i samma by och har sedan vi var några år träffats flera gånger i veckan, tagit cykel eller spark till varandra, lekt och sovit över. Vi har lika gamla brorsor som gifte sig samma dag för några år sedan. Hon har gett en tjej en örfil för min skull när vi var 6 år. Jag kommer inte ihåg anledningen, bara att hon försvarade min ära.
Vi gick 12 år i skolan tillsammans och blev ständigt förväxlade trots att vi inte är ett dugg lika. I sjuan lärde sig SO-Leif tidigt att ignorera våra skrattanfall. De gick över, men det bubblande fnisset gick inte heller att stoppa. I sjuan anslöt också H till vårt team och det ansågs väldigt konstigt att vi var tre tjejer som alltid umgicks. Men inte för oss.
Efter gymnasiet valde vi vitt skilda vägar och splittrades, i alla fall geografiskt. Numera bor vi alla tre inom en kilometers radie 130 mil från vår gamla hemort. Våra liv skiljer sig mycket åt men S och jag ses fortfarande någon gång i veckan. Hon är fadder till min son. På dagis undrar de hur vi är släkt eftersom hon hämtar ibland. Hon är så nära en syster du kan komma utan att vara syster svarar jag och det ses också som lite konstigt. Men inte för oss.
I dag mailade hon: ”Jag har fixat biljetter till Harry Potter på lördag. Ses då!” Kan det bli bättre?
Fint skrivet! :)
SvaraRaderaDet är så deprimerande att det är "konstigt" att ha så nära vänner att man faktiskt delar varandras vardagsliv. Jag säger som Kurt Vonnegut - vi måste skapa extended families!
"When a couple has an argument nowadays, they may think it’s about money or power or sex, not how to raise the kids, or whatever. What they’re really saying to each other, though, without realizing it, is this: 'You are not enough people!'
(...)
I met a man in Nigeria one time, an Ibo who had six hundred relatives he knew quite well. His wife had just had a baby, the best possible news in any extended family.
They were going to take it to meet all its relatives, Ibos of all ages and sizes and shapes. It would even meet other babies, cousins not much older than it was. Everybody who was big enough and steady enough was going to get to hold it, cuddle it, gurgle to it, and say how pretty is was, or handsome.
Wouldn’t you have loved to be that baby?"
http://losthunderlads.wordpress.com/2009/03/05/kurt-vonnegut-jr-on-extended-families/
Tack! Ja det är verkligen något vi är urdåliga på och som vi lever idag är det verkligen en nödvändighet att förändra synen på "extended families".
SvaraRadera