Igelkottens elegans

På 7 Rue de Grenelle jobbar Renée Michel som portvakt sedan 30 år tillbaka. Hon är en vresig eremit som ser ner på sina grannar och gör allt för att passa in i den nidbild hon tror att de rika och snobbiga har av en portvakt trots att hon egentligen älskar konst, litteratur och filosofi. En av de boende i huset är Paloma Jesse, en brådmogen 12-åring som varken passar in i sin familj eller på skolan och är fast besluten att begå självmord på sin trettonårsdag. Även hon döljer för omvärlden hur intelligent hon egentligen är. Men ensamhet är sällan självvalt, och när den japanske affärsmannen Ozu flyttar in i huset korsas Renées och Palomas vägar på ett lyckosamt sätt.

Jag har sneglat länge på Muriel Barberys Igelkottens elegans. Dels gillar jag det enkla omslaget och så brukar historier om vänskap mellan udda figurer tilltala mig. Men baksidestexter om vilken storsäljare det är kan också få motsatt effekt. Nåväl, inför en tågresa på egen hand föll jag till slut till föga. (I samma vagn som mig läste för övrigt en herre i 60-års åldern samma bok. Hej bokkompis!)

Barbery har verkligen lyckats med att skapa en härlig historia samtidigt som hon låter sina huvudkaraktärer tala för sitt eget stora intresse och resonera sig igenom både B- och C-kursen i filosofi. Ibland är det lite väl snårigt, men samtidigt så fint att jag förlåter lillgamla Paloma och elitistiska tanten Renée alla långsökta formuleringar. Kapitlen om grammatik är en ren njutning och mycket roliga! De sista två sidorna ser jag knappt texten för tårarna. Det händer inte så ofta men är likväl ett gott betyg.

Dessutom har jag aldrig varit mer sugen på att läsa Anna Karenina efter ständiga referenser till Tolstoys klassiker boken igenom, så det blir ett projekt för nästa år. Och Barberys Smaken glider också upp på väntelistan. Jag återvänder nämligen gärna till 7 Rue de Grenelle.