Människohamn

Under en skidtur till fyren Gåvasten utanför Domarö försvinner femåriga Maja spårlöst mitt på isen. Det är inte alla öbor som blir förvånade över vad som ska visa sig vara ännu ett försvinnande, men flickans föräldrar Anders och Cecilia lämnar ön utan förklaring till vad som har hänt deras dotter. Äktenskapet överlever inte tragedin och efter ett par år i sorg med vinboxen som enda sällskap återvänder Anders till ön och det vindpinade huset Smäcket. Hans upplevelser där kommer överträffa hans vildaste fantasier och samtidigt får vi genom Anders farmor Anna-Greta och hennes vän, trollkarlen Simon, höra historien om det onda arvet och havets makt över människorna på Domarö.

Människohamn är det första jag läser av John Ajvide Lindqvist. Bland bloggare har han fått nästan uteslutande positiva omdömen, i fikarumsdisskussionerna på jobbet har det varit två läger med de som gillar eller inte gillar hans stil. Jag hade egentligen inga förväntningar på läsningen, men som Arkiv X fantast gillade jag genast känslan av mystik och det övernaturliga, utan att vara för skräckbetonat. Det är mycket känslor, sorg, ensamhet men även kärlek i Människohamn.

Att läsa boken med utsikt från sommarstugan denna blåsiga sommar var mycket passande. Hade det varit höst och mörkt hade det varit optimal inramning och jag satte genast boken i händerna på M som med tanke på hur mycket han läser har förvånansvärt dålig koll ibland.

- Vad är det för en bok?

- Det är en spökbok, svarar jag.

Sedan försvann han i ett och ett halvt dygn, fast på Domarö, tittade bara upp från texten då och då med stora ögon och orden "den är jättebra". Jag håller med. Jag kommer snarast återvända till annat av Ajvide Lindqvist.