Den amerikanska flickan

Den amerikanska flickan tar sin start i Trakten hösten 1969. Eddie de Wire förmodas ha drunknat, hennes vän Björn har hängt sig och Bengt som var den tredje musketören i deras gäng bryter samman. Under några år framåt får vi sedan framför allt följa Doris och Sandra, två udda figurer i Trakten som blir oskiljaktiga. I och med sina lekar och fantasier om vad som hände den hösten börjar de nysta i mörka trådar med sanningar och lögner tätt sammanflätade.

Monika Fagerholms prisbelönta bok har fått vänta länge och en lite konstig anledning till det är att jag inte har gillat omslaget. Det lite högdragna uttrycket har stört mig, men nu tycker jag att det passar rätt bra på många av karaktärerna i boken. Det vimlar av framför allt kvinnoporträtt, många rätt detaljerade och nästan inte någon är helt igenom sympatisk. Flickan på framsidan är inte den amerikanska flickan i min tolkning men kan vara någon av 3-4 andra karaktärer. Den passar bra.

Fagerholms finlandssvenskan är fin och speciell i skrift. Hennes sätt att skriva är också karaktäristiskt, med många utvikningar, upprepningar och tidshopp. Typiskt för boken är långa stycken, kapitel till och med, som avslutas med "Men det där, det var i november månad när allt hopp var ute. Nu var det ännu juli månad ett halvt år innan, medan alla möjligheter finns kvar." och så tar hon oss tillbaka i tiden igen. Fram och tillbaka.

"Så var det, i ljuset av allt detta. I ljuset av allt detta var det så." är en annan typisk mening och är man lite otålig som jag kan upprepningar, om än fina sådana, bli för många. Däremot älskar jag det anonyma Trakten med stort T, och beskrivningar av orter och platser endast som "staden vid vattnet", "kommuncentrum" eller "huset i den dyigare delen" konsekvent och upprepat boken igenom.

Efter 240 sidor känner jag att den är för lång, men så händer något som gör att jag fastnar och inte kan sluta läsa förrän jag har kommit till sista sidan, 488. Och då är jag nöjd. Belöningen för att kämpa med både stilen och språket uteblir inte.

Men för att fångas fullkomligt av en bok måste jag älska karaktärerna med alla deras svagheter och även om jag känner starkt för många av Fagerholms figurer och är glad över att fått höra deras historia kommer jag inte att kasta mig över fortsättningen, Glitterscenen. Den får mogna ett tag den med, även om jag definitivt vill läsa mer av Fagerholm.