Att avvika från normen

Lilleman är resultatet av vår tredje IVF. Det går inte en dag utan att jag är förundrad och tacksam över den perfekta pojken vi lyckades få och nu guidar i livet. Även om det gick relativt fort för oss ut ur barnlösheten, jag mådde prima under graviditeten och förlossningen gick bra har jag aldrig känt ”det här måste jag göra igen”. Syskon är inte självklart, inte bara för att vi inte vet om vi kan, men vi vill inte. Detta har vi varit överens om länge men under hösten har vi rensat ut och sålt samt gett bort babykläder, tillbehör och nu liggvagnen. Plötsligt blir beslutet så definitivt och jag kan känna en stor sorg. Har vi nu kämpat för att få en borde vi vilja ha ett helt gäng, eller?

Det händer också att jag måste förklara mig för andra, för föräldrar, kompisar och kollegor. Snart har vi en 2-åring och då är det OK för folk att kommentera igen. Ska ni inte skaffa syskon? Jag vet fortfarande inte vilket som skulle vara värst för dem att höra, ”jag kan inte” eller ”jag vill inte”. Båda känns rätt illa för mig och det är så klart inte det någon vill få till svar när de kastar ur sig kommentaren. Så gör inte det då.