Torsdag kväll. Det är lugn och tyst, undanplockat. Med en stor kopp te sjunker jag ner i soffan och ser den danska dokumentären ”Jag och min familj” på SVT. Sara, 10 år videofilmar och berättar om sin familj, sin vardag som domineras av att leva med en handikappad syster. Detta ett barns perspektiv på en gripande familjesituation är fantastisk. Jag lipar lite i soffhörnan. I smyg. För jag är en smyggråtare till TV- och film.
– Gråter du?
– Ne..(snörvel)..j
Jag har aldrig förstått varför jag förnekar det uppenbara, men jag tror det är för att jag inte vill bli tröstad, då gråter jag ofta ännu mer. Jag vill bara sitta i fred och fälla en tår över prisutdelningar på VM och OS, en banal återföreningsscen i en film, eller i det här fallet, över Saras hjärtskärande skildring av sin systers och därmed sitt eget öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar