Motiverad - nu eller aldrig

I helgen hälsade vi på vänner som är med våg. M klättrade upp på den och fick världens kris då han inser att de konstanta 72 kilo som han haft sedan tonåren fått några kompisar. Inte jättechockerande för en pappaledig 35-åring kan jag tycka, men det är hans kris, hans rätt. Gottegrisen och anti-sportaren svär att han ska sluta fika, äta godis och börja springa! Det är bara för mig att hänga på med en gång för det här är ett uttalande på miljonen. Jag ska skriva ett kontrakt i blod medans de där extrakilona fortfarande finns färskt in hans minne. Det här kan ju faktiskt vara min chans att komma ur de dåliga undanflykternas träsk. Fast jag behöver nya träningsskor och så ska jag ska bara bli HELT fri från min förkylning tänker jag när jag svänger förbi Dahls och köper med mig min vanliga frukostfralla och latte (fast idag med lättmjölk). Och nästa vecka uppe hos mor och far ska jag bara fika till eftermiddagskaffet.

Ja, det det finns några vanor att bryta, men hur svårt kan det vara!?

Benjamin Button – check

Kan nu pricka av The curious case of Benjamin Button från min Oscars-nominerade-filmer-som-ska-ses lista. Den var bra! Stillsam och lite märklig, men fint berättad. Den lille pojken i en gammal mans kropp var underbart att se, och tvärtom, en gammal, senil och döende man som pojke och spädbarn var hjärtskärande. Cate Blanchett var bra som vanligt och SÅ vacker. Brad Pitt var inte heller dum men jag förstår för mitt liv inte hur han kunde bli Oscarsnominerad för den här rollen. Han gör ju nästan ingenting, men det kanske är det som är poängen?

Mycket att se fram emot

Jadå, det blir även U2 i sommar! 2009 kommer att gå till historien som det konserttätaste året någonsin om vi fortsätter i den här takten. Inte mig emot, det är vad jag kallar att sätta guldkant på vardagen. Nu ska vi bara planera in några semesterveckor runt ett antal heliga datum. Eftersom vi vanligtvis inte spenderar mer än ett par timmar av vår semester hemma i lägenheten blir det en intressant uppgift.

Den bästa medicinen

Livemusik är the shit. Det spelar ingen roll hur jag mår, efter en konsert är jag nästan alltid på topp igen. Som i helgen då det äntligen var dags för oss att njuta av M:s julklapp, Bo Kaspers Orkester. De gör sällan gör dåliga spelningar och inte heller denna gången blir vi beskvikna. Bandet är glada, spelsugna, filminspelning pågår och resultatet blir en klar 4. Men man vet att man är gammal (och förkyld) när man går på eftermiddagskonsert, tar en kaffe istället för en öl före och känner sig oerhört nöjd över att det var sittplatser i bekväma Konserthuset. I lördags kände jag mig som 55 inte 35, men det gjorde inte livemusiken sämre.

Filmer och utläst bok

En helt annan historia: Läser du Håkan Nesser? säger mannen förvånat. Jag är lite förvånad själv, för det har jag inte gjort innan. Köpte Människa utan hund på bokrean förra året och denna är del två om komissarie Barbarotti så det är väl därför. Den är OK, inte mer, och jag gillar språket mer än historien men kommer troligen även läsa del tre. Ändå skulle jag inte kalla mig för Håkan Nesser läsare. Jag är däremot Dennis Lehane läsare, d.v.s. ser till att sluka allt han skriver, så honom har jag tagit tag i nu. Har däremot svårt att komma in i Ett land i gryningen, det oroar mig lite.

Rocket science: Jag sitter och väntar på underdogens stora triumf. Den uteblir men historien är bra och rolig. Jag är definitivt inte den som behöver tillrättalagda slut och blir snarare lättad om det inte går precis som man anar. När eftertexterna rullar tittar vi på varandra och säger: Jaha. Men det var ett positivt jaha.

Shoot ’em up: Vi slog av, inte bara för att vi var trötta och lilleman började knorra i sovrummet, utan för att den sög.

My blueberry nights: Norah Jones gör i sin skådespelardebut inte alls bort sig. Bra rollista, men så är ju det mesta som Natalie Portman medverkar i bra. Jude Law brukar också lyckas. De två tillsammans i Closer blev fantastiskt till exempel. My blueberry nights är en trevlig liten historia.

Kom igen nu, våren!

Våren stack fram nosen i helgen, tittade blygt fram från ett mörkt skrymsle och lockade med solstrålar och fågelkvitter. Fotgängarna runt Delsjön var många, unga par hand i hand, gamla med stavar, många med hundar, nästan lika många med barnvagn. Våren och sommaren kändes plötsligt inte så långt borta. Men idag snöar det, stora tunga flingor som försvinner så snart de nuddar marken. Såklart. Det är ju början av mars, i Göteborg. Solen är åter dold bakom flera lager gråa moln.

Om en månad åker jag till Norrbotten. Där är mina förväntningar på vår, sol och snö, snö, snö. Skidor på isen, snöskoter, fika i en snögrop, sitta på det hörn av altanen som tinat fram och vända näsan mot solen medan det droppar från taket. Inte precis vad mina förväntningar på aprilvädret i Göteborg är. Men jag unnar göteborgarna lite snö när det är vinter och norrbottningarna lite vårblommor när det är vår, men inget av detta är särskilt vanligt.